Jag och mysteriet

The lovers of God have no religion but God alone.
Rumi

Jag påverkas mycket av fullmånen och för mig faller det sig naturligt att sätta mig en stund för reflektion när månen är full. Jag tänker mig att människor måste ha gjort så i alla tider. Den kallar liksom till det.

Det behöver inte vara så mystiskt eller märkligt. Antingen sätter jag mig ute i trädgården eller på min meditationskudde en liten stund. Om jag är inomhus har jag alltid öppet fönster. Tycker om att känna vinden eller som ikväll; regnet.

Tänder ett ljus. Kanske en rökelse. Känner in allt som känns. Drar ofta ett kort. Det kort jag får är alltid så exakt. Spot on. Det som jag är i eller behöver för stunden. Jag drar egentligen kortet för att påminnas om nåt som jag redan vet.

Håller helst en av alla mina vackra stenar i handen. En mjuk selenit som månen kan spegla sig i får mig lugn och i stämning.

Om det går att se månen tycker jag om att bara titta på den. Vara i skenet. Iaktta den. Jag påverkas mycket av att bara sitta där. Blir lätt känslosam. Slappnar av. Bearbetar. Viktiga tankar kommer. Kommer till insikt. Mognar. Ja, mognar.

Varför gör vi andlighet och reflektion så onödigt krångligt? Bekänna sig till religioner med regelverk som ska följas och som man måste “lära sig”.

Allting som är sant är nära och enkelt. Så nära och så enkelt att vi nästan missar det.

Jag behöver inte vara vare sig kristen, buddhist eller wiccan. Det räcker med att vara människa. Det är stort nog.

Som Rumi säger: The lovers of God have no religion but God alone.

Det är bara jag och mysteriet. Inget mer.