Jag märkte inte att det hade varit borta förrän det var tillbaks. Plötsligt insåg jag att det var länge sedan jag har skrattat. I alla fall så mycket som på sistone. Jag hade tappat bort mitt skratt!
Jag har en ny vän. Vi umgås lite varje dag, om så bara över telefonen, och min vän är väldigt rolig. Varje gång vi ses/hörs skrattar jag mig alldeles trött. Gråtskratt. Skrikskratt. Ont-i-magen-skratt. Småskratt. Nedifrån-tårna-skratt. Bubbelskratt. Kvävda skratt. Svårt-att-andas-skratt. Fnitterskratt. Hela paletten finns med.
Hur har jag kunnat tillåta mig att tappa detta? Att ha så här roligt.
Hela vardagen genomsyras nu av skratt.
Det är kul. Livsviktigt kul.
Lämna ett svar