Dikter

Nåden

En boll kommer rakt emot mig

Bara en sekund av närvaro och glömska

Och så plötsligt: Ögonkontakt med Gud

 

Jag ställer en vinglaskupa över en spindel
Han stelnar till
stannar i rörelsen
blickstilla
med tunna små ben

Han känner skillnaden
känner att något är annorlunda
utan att veta vad

Sikten är glasklar

ändå har något förändrats

Väggen som finns där
men ändå inte

Något som jag mycket väl känner igen

Att veta är att tro något
tills motsatsen har blivit bevisad

Att tro är att veta något
utan att någonsin kunna (eller vilja) bevisa

De som har svårt att se att skogen är besjälad
De som missar alla tillfällen till att iaktta moln
De som inte ser värdet i en riktigt lång pinne

Undvik dem

Att få sjunka in i mossans fukt
och se solen silas mellan trädtoppar

Solljuset darrar
Molnen seglar tyst förbi

Syrenen gammal vid stenen
spelar på lånad tid
Stumma ligger stenar och kottar
och tiger
under höga höga skyar

Träden andas och knäpper
Katten tvättar sina tassar i oberördhet

Det brummar av humlor och försommarbin
och häggarnas blommor faller som snö

Du vet väl att alla som lever redan är döda
när glädjen är död?

Under björkarnas knäppande
regnar det
nåd

Jag mötte den stora kärleken idag

Med lång hals flög hon in över fälten
och landade på gräset bredvid mig

Stoppade näbben i den fuktiga mossan
hoppade över törstig jord
föll som en skugga

Plirade med blanka, svarta ögat som mötte mitt

Allt som i en frusen bild, som i ett foto
ändå i rörelse

Tid som stod stilla

Mitt hjärta som bultade
och hennes likaså

ett pickande genom bröstet

och så stor, stor kärlek
överväldigande

Hur hon sedan lyfte mot den röda solen och skrek
Näbben som öppnades
Vingar som slog

Det svarta, svarta ögat

Som den lilla svarta punkten
som bor i mig

En ögonblickssekund

och så var hon borta igen