Dikter

Mitt i ganska vardagliga situationer
sådana som en gång i tiden hade känts viktiga, engagerande och betydelsefulla
kommer den där känslan:
Det här är inte alls viktigt. Hur har jag någonsin kunnat tycka att detta är viktigt?!

En känsla av radikalt skiftat fokus.

Av närvaro.

Av luft. Och utrymme.

Men framförallt av frihet.

För första gången i livet är jag riktigt fri.

Det finns nätter
då inget annat hjälper
än din varma famn

Jag har dig, viskar du och smeker min nakna rygg. Jag har dig.

På morgonen, i det skoningslösa ljuset, känns allt som en dröm. Så mycket av nattens företeelser vitnar i ljuset.

Mellan oss vilar en vardaglig tystnad.

Jag går in i duschen. Du sätter på kaffet.

Men ömheten dröjer sig kvar när ögon möts över köksbord.

Du har mig. Jag har dig.

Insikten så sårigt skör att ögonen tåras. Vad har du och jag i kvällningen mer än varandra?

Lovers don’t finally meet somewhere. They’re in each other all along.
Rumi

I åratal sökte jag dig
Visste att du fanns någonstans
Igenkänningen vid första ögonkastet;
Det är du!

Men det var aldrig så att vi möttes
Du fanns i mig redan från början

Vi har alltid varit
Ett

You’ve heard me saying that smoking was my only vice.
Andersson/Ulvaeus

Du suckar.
Vad fan är det fråga om?! Måste du hålla på? Krångla och ställa till? Du fantiserar!

Mycket känslig var jag. Blev jag?
Hur skulle du kunna uthärda sådan orimlighet?

Överkänslig?
Kan det ha varit du som var underkänslig?

Under din hud låg dina ord om känslor tätt, tätt förpackade. Så måste det ha varit. Så det måste ha svidit under huden, kring sådan instängdhet. Eller saknades dig orden helt? Berövades dig ord?

Vera har flyttat
Pillrena är slut
Gud svarar inte på tilltal längre

Vad ska jag göra?
Vart ska jag nu ta vägen?
Jag vägrar, vägrar
stänga in fler ord

När min tid är kommen kommer alla ord att vara uttalade
Jag tar dem inte med mig

Nära till känslor
Nära till ord om känslor
provocerade jag dig
Kan vi inte bara låtsas att allt är bra?
Du är ju galen, riktigt sjuk, totalt obegriplig. Psyksjuka kvinnor alltså…!

Ja, jag har varit sjuk
Sjuk av att låtsas
Sjuk av påtvingad tystnad
Sjuk av bedövade fingertoppar
Sjuk av att svälja andras elakhet
som frätande gift ner i min strupe

Jag har varit sjuk av instängda ord

Sjuk av instängdhet
Och uttrycket är det friska

Du vet väl att barn som skriker
uppvisar tecken på hälsa?
Det är tystnaden vi måste vara vaksamma med
I stort så gäller det också för kvinnor

Allt som fanns
men som inte fick synas
inte fick kännas
inte fick knystas

Inte ens fingertopparna fick tala

Jag vet vem jag är nu
Jag vet vad jag känner
Jag vet vilka ord som är mina
och vikten av att tala

När min tid är kommen kommer alla ord att vara uttalade
Jag tar dem inte med mig

I wouldn’t coax the plant if I were you.
Such watchful nurturing may do it harm.
Let the soil rest from so much digging
And wait until it’s dry before you water it.
The leaf’s inclined to find its own direction;
Give it a chance to seek the sunlight
for itself.

Much growth is stunted by too careful
prodding,
Too eager tenderness.

The things we love we have to learn to
leave alone.

Naomi Long Madgett (Woman with a flower)

Idag övar jag på detta svåra. Låta vara. Inte lägga mig i. Tillit till att min lilla älskade kan själv. Att universums nav finns också i henne. Men ibland är det svårt.