Livet

Only be a poet if you have to

Rilke

I have to.

Det är något med egocentriciteten. Det självupptagna. Det jag-centrerade. Inte att jag tycker illa om. Men jag tar ett par steg tillbaks när jag möter det. Det känns oattraktivt och onaturligt. Det känns också som att det måste vara väldigt smärtsamt att vara så egocentrerad.

Vad ska jag göra? Vad ska hända med mig? Vem ska älska mig? Vad får jag ut av det? Vad tycker hon om mig? Hur ska jag få det jag behöver? Vem ska göra mig lycklig? Vem ska jag vara ihop med? Vilka är mina vänner? Vad av detta äger jag? Hur ska jag kunna gå ner fem kilo? (Många egocentrerade människor tycks också sjukligt upptagna av den egna kroppen och hur den ter sig i världens ögon.)

Det finns överallt och kan ju då kanske tyckas naturligt. Ändå känns det som ett väldigt onaturligt tillstånd. Ett tillstånd av konstant brist där man hela tiden behöver fyllas på och bekräftas. Man behöver skapa trygghet och få mer, mer, mer av allt, allt, allt. Det finns inget stopp. Man är som ett svart hål, i alla avseenden.

När jag möter det hos människor känns det så smärtsamt att behöva leva så, att leva i det jaget som alltid lider brist och aldrig, på allvar, kan njuta av det enkla, vackra och känna sig nöjd med det som är. Det ironiska är att egocentriciteten uppkommer som ett sätt att skapa sig en trygg värld fri från smärta och bekymmer. Ändå tycks det som att det självupptagna i sig är den snabbaste vägen till ett liv i smärta och brist.

Vad skulle hända om dessa människor bara för några veckor ändrade sitt fokus från jag till allt utanför mig.

Vem kan jag hjälpa? Vem behöver mig? Vem behöver älskas? Vem behöver min uppmärksamhet? Vad kan jag ge någon annan? Hur kan jag ge mer? Hur kan andra få det de behöver? Vem behöver en vän? Vem behöver min tid? Finns det nån som behöver mina pengar bättre än jag? Vem behöver jag säga förlåt till?

Och då menar jag inte heller enbart den närmaste familjen, de mest älskade. Flytta fokus ytterligare. Den närmaste familjen är fortfarande min familj. Det handlar fortfarande om jaget.

Kanske skulle de inse att den största glädjen finns i att ge, att få finnas till för andra, att se det som är utanför jaget och att få vara en god kraft i världen.

Det är märkligt att ju mer man ger desto mer tycks man ändå ha själv. Så länge man ger lider man sällan brist. Det är i alla fall min erfarenhet. Och att få tjäna andra tycks vara det mest meningsfulla.

Det är som att se en människa för första gången. När jag tittar på honom nu. När jag tittar på honom nu så ser jag någon som jag aldrig sett. För att jag aldrig har kunnat titta på det viset.

När jag tänker på det så påminner det om en meditation jag en gång gjorde. Som innebar att sitta tyst framför en annan människa och titta denna människa rakt in i ögonen och bara låta blicken vila i ögonen och på ansiktet under 15 minuter. Det var så starkt att jag blev tårögd. Att vara tyst och titta på en annan människa utan att vika med blicken är en obeskrivlig uppgift. Den var nästan svår att utföra.

Nu vill jag göra den med honom. Bara se in i det där ansiktet, i tystnad. Vill att han tittar tillbaks. Det där nakna som bara kommer fram i tystnaden. Släppa alla masker. Och bara vara den man är bakom det där, så ofta, tillgjorda ansiktet. Skalet. Det som ska skydda.

Att andas, se in i varandras ögon och vara tysta tillsammans. Finns det en mer intim upplevelse?

Jag känner att nånting i mig dras till nånting i honom. Och det har inte med ytan att göra. Det är allt jag vet.

The moment you know, you know you know

David Bowie

https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4

Plötsligt en dag vaknar man och bara vet; Det är såhär jag måste göra.

Let us die young or let us live forever

Gold, Martens, Lloyd

https://www.youtube.com/watch?v=t1TcDHrkQYg

Let us die young and let us live forever.

Varje morgon när jag vaknar
måste jag återskapa världen på nytt

Vad hände dagen innan? Hur ser mitt liv ut?
Jag ligger alltid i några minuter när jag vaknar
Lyssnar, känner in, minns

Vindens sus i träd, några fåglars sång träder mjukt in i mitt medvetande

Numera ser jag inte bara den fysiska världen utan även energikropparna
vilken energi som bärs fram till rummet

Det omedvetna psyket där vi försvinner ner om natten är en dimension av tillvaron
lika verklig, eller overklig, som det andra livet
lockande och fylld av magi men också laddad med mörker och motkrafter

Det går inte att styra och manipulera i drömmen
man måste lära sig att lyssna och ställa frågor
bjuda in och begrunda det som man ännu inte har förstått

Det omedvetnas outgrundliga djup slukar upp mig om natten
och från en djup sömn går jag till en annan, lättare sömn
Den som kallas vanligt liv

Numera glider jag lätt i mina minnen
och mina dagar är något jag ofta ser ljust på

Så har det inte alltid varit
Mitt liv har varit fullt av mörka skuggor
ogästvänligt och fuktigt, kyligt

Jag förstod det inte då, men skuggorna hade mer med mig än med världen att göra
De var projektioner av min egen modlöshet, rädsla och smärta

Jag har lärt mig att hämta hem mina skuggprojektioner
se vad som är vad

Det som möter en ute i världen kan vara en spegling av något som finns begravt så djupt i ens omedvetna psyke att man inte ens i sin vildaste fantasi kan tro att det finns där

När jag undersöker vad som händer inom mig så inser jag att det kan finnas ett samband mellan yttre och inre verklighet

Det är magiskt att se kopplingen
befriande och bubblande

“Världen är vår mentala bild” sa Jung
“Bara naiva människor tror att världen är vad den ser ut att vara”