Foto: Elisabeth Labbaci
Det finns vissa saker som jag har slutat kompromissa med. Det gäller människor och mat framförallt.
Dålig, giftig och hårt processad mat låter jag bli. Liksom mat som ger mig huvudvärk eller magproblem. Eller gör mig speedad och deprimerad. Eller mat som gör mig hungrigare än innan jag började äta. Jag går hellre utan mat än äter dålig sådan. Jag kan gå på fastande mage länge om jag inte hittar bra mat. Jag betalar gärna dyrt för att få det allra bästa. Maten är min medicin. Jag kräver hög kvalitet där.
Människor likaså. Jag kompromissar inte med mina relationer. Jag vill bara ha relationer som känns riktigt bra. Så fort jag mår dåligt av en relation så rensar jag bort den. Jag har haft så många giftiga människor i min närhet tidigare i livet att jag har blivit överkänslig, allergisk. Jag går hellre utan vänner än omger mig med människor som drar ner mig. Tillit, äkthet, integritet och kärlek värderas högt. Och tillåtelse att få vara den jag är. Finns det något mer värdefullt än en vän som inte försöker förändra en?
Dålig mat och dåliga relationer gör människor sjuka.
Jag märker att när man vägrar nöja sig med nåt annat än det allra bästa händer det rätt ofta att man får just det.
På vissa områden är det värt att vara mycket, mycket kräsen.
Jag tycker om dina kloka åsikter som du har skrivit om maten och relationen till andra människor.
Tack, Jan!
<3 Jag kan just nu inte veta hur jag ska kunna lita på den människa som jag älskar allra mest och som är den som betyder allra mest för mig. Det är en mardröm. Känner mig uppgiven och maktlös. Känns som jag inte klarar leva utan den människan. Jag befinner mig i en mardröm. Jag "vågar" el kan el vill inte vända ryggen mot den människa som betyder så mycket för mig. Jag har aldrig känt mig så förtvivlad och uppgiven som just nu.
Jag har inte alls samma mod som dig. Jag klarar inte vända ryggen mot de som betyder allra mest. Jag känner mig förlamad. Jag känner inte att jag klarar lämna människan. Jag klarar inte känna den press som jag gör nu heller. Det är fruktansvärt att hur jag än gör så känns det fördjävligt. Känner mig maktlös. Som om jag inte har min egen hälsa i mina händer. Som om annat/någon annan kan slå undan benen på mig hur lätt som helst.
Och mitt i detta så är det väldigt svårt att känna sig tillräcklig. Jag har verkligen dragits ner så djupt jag kan. Ligger här med krossat hjärta och ser inget ljus. Jag tror inte det finns någon annan människa som kommer kunna betyda mer för mig så jag kan bara inte lämna relationen. Och jag vet inte hur jag ska känna tillit. Jag bryr mig för mycket om just den här personen. Jag har öppnat upp mitt hjärta och låtit en människa få betyda någon. Jag har tillåtit mig behöva en annan människa för första gången i mitt vuxna liv. Jag valde att öppna upp. Hela vägen. För att jag visste att denna människa betyder mer för mig än vad någon annan kommer kunna göra. Och hur kan jag veta det? Jag bara vet.
Jag är så uppgiven och ledsen i hjärtat och i kroppen. Jag måste följa min egen inre sanning. Jag har fallit så djupt jag kan just nu. Kroppen får inte det den behöver. Jag klarar inte ta hand om mig. Jag blir sjuk. Och jag blir sjuk hur jag än gör. Jag känner inte att denna människa är utbytbar för mig. Det känns fördjävligt just nu. Jag ser inte hur jag kan stödja Mig och Min kropp mitt i alltihop. Jag känner mig maktlös och som en marionettdocka. Slav under andra.
Det låter så lätt det som du beskriver. Det kan det säkert vara. Jag upplever raka motsatsen just nu. Jag kan inte se/känna vad som verkligen är det bästa för Mig. Inget av de val som jag har känns stödjande för Mig. <3
Tack, Maria, för din långa kommentar. Jag återkommer med svar. Det känns som att det kanske blir ett helt inlägg. Kram <3
Hehe.. ..spännande! :) Tack för att du ville läsa trots längden ;) <3
Här är mitt svar <3