Kroppen vet ofta bättre

Älskade, fantastiska kroppen. När människor pratar om kroppskomplex tänker jag ibland att det är ofattbart att man kan ha komplex för denna vidunderliga skapelse som kroppen är. Den sköter allt helt själv, utan att vi själva behöver bry oss. Andningen. Matsmältningen. Hjärtats slag. Den hostar när vi behöver hosta. Den höjer kroppstemperaturen när vi behöver bli av med bakterier. När vi har ätit dålig mat kräks den.

När man till fullo uppskattar vad kroppen gör för en är det faktiskt direkt svårt att inte älska den.

Jag tänker ibland också på detta vid panikångestattacker. De beskrivs så ofta som något sjukligt. Och visst kan de vara del i en sjukdomsbild. Men panikångestattacker är framförallt en alldeles normal och sund psykisk reaktion hos en alldeles normal människa.

Jag fascineras över hur kroppen tar hand om extrem stress/rädsla. Skakningar som är kroppens sätt att göra sig av med känslan. Frossa som uppkommer för att kroppen kyls av för att kunna hantera situationen.

Panikångestattacker kan vara en respons på en helt ofarlig situation. Men den kan också vara en mycket bra varningssignal från vår kropp att vi närmar oss fara.

Jag fick mina allra första panikångestattacker i samband med att jag lärde mig dyka för ca 20 år sedan. Min kropp visste intuitivt att jag inte kunde existera under vattenytan. Den vägrade till en början låta sig övertalas av min hjärna som visste att det funkade alldeles utmärkt, med syrgastuber. Det tog lång tid för mig att lära mig dyka pga min intelligenta och känsliga kropp. Till slut gav den med sig och insåg att livet djupt under vattenytan är bland det mest fantastiska som finns.

På den tiden förbannade jag att just min kropp skulle vara så känslig. Numera är jag snarare tacksam för mitt känsliga system.

Kroppen vet ofta bättre.

Jag öppnar ett mail och känner genast igen reaktionen. Hjärtat bultar hårdare. Jag böjar darra på händerna. Och svettningarna kommer. De som är ett symptom på att kroppen börjar kylas ner för att kunna ta hand om ett förestående hot.

Hotet består denna gång inte av ett lejon. Utan av ord. Streck formade till bokstäver och ord i ett digitalt meddelande på en skärm. Men orden står för något. I detta fall finns det en igenkänning. Jag har varit här förut. Mailet kommer från en person som har gjort mig mycket illa för en del år sedan. Jag trycker bort mailet. Och sätter mig och drar några djupa andetag. Kroppen börjar plötsligt ohämmat att skaka. Både ben och armar. Tårar rinner. Så kommer frossan.

Jag är alldeles stilla. En iakttagare. Inga tankar finns under själva anfallet. Jag vet vad som händer min kropp och jag är inte längre rädd för att darra. Jag är inte rädd för att vara rädd. Jag sätter mig i ett varmt bad och så är det snart över. Jag älskar min kropp. Jag älskar känsligheten. Jag älskar intelligensen. Jag älskar hur den signalerar och berättar saker för mig. Den tar aldrig semester från sitt viktiga jobb. Ibland händer det att jag försöker lura mig själv med tankar. Men min kropp går sällan på det. Kroppen vet ofta bättre än jag. Den tar hand om mig. Den låter sig inte vare sig luras eller övertalas. Den gör det den måste göra.