Foto: Elisabeth Labbaci
The cure for pain is in the pain.
Rumi
Jag fick en kommentar, från Maria, på mitt inlägg “Kräsen” som jag kände att jag ville svara på här, som ett nytt inlägg. Här kommer både kommentaren och mitt svar.
Kommentar: Jag kan just nu inte veta hur jag ska kunna lita på den människa som jag älskar allra mest och som är den som betyder allra mest för mig. Det är en mardröm. Känner mig uppgiven och maktlös. Känns som jag inte klarar leva utan den människan. Jag befinner mig i en mardröm. Jag “vågar” el kan el vill inte vända ryggen mot den människa som betyder så mycket för mig. Jag har aldrig känt mig så förtvivlad och uppgiven som just nu.
Jag har inte alls samma mod som dig. Jag klarar inte vända ryggen mot de som betyder allra mest. Jag känner mig förlamad. Jag känner inte att jag klarar lämna människan. Jag klarar inte känna den press som jag gör nu heller. Det är fruktansvärt att hur jag än gör så känns det fördjävligt. Känner mig maktlös. Som om jag inte har min egen hälsa i mina händer. Som om annat/någon annan kan slå undan benen på mig hur lätt som helst.
Och mitt i detta så är det väldigt svårt att känna sig tillräcklig. Jag har verkligen dragits ner så djupt jag kan. Ligger här med krossat hjärta och ser inget ljus. Jag tror inte det finns någon annan människa som kommer kunna betyda mer för mig så jag kan bara inte lämna relationen. Och jag vet inte hur jag ska känna tillit. Jag bryr mig för mycket om just den här personen. Jag har öppnat upp mitt hjärta och låtit en människa få betyda någon. Jag har tillåtit mig behöva en annan människa för första gången i mitt vuxna liv. Jag valde att öppna upp. Hela vägen. För att jag visste att denna människa betyder mer för mig än vad någon annan kommer kunna göra. Och hur kan jag veta det? Jag bara vet.
Jag är så uppgiven och ledsen i hjärtat och i kroppen. Jag måste följa min egen inre sanning. Jag har fallit så djupt jag kan just nu. Kroppen får inte det den behöver. Jag klarar inte ta hand om mig. Jag blir sjuk. Och jag blir sjuk hur jag än gör. Jag känner inte att denna människa är utbytbar för mig. Det känns fördjävligt just nu. Jag ser inte hur jag kan stödja Mig och Min kropp mitt i alltihop. Jag känner mig maktlös och som en marionettdocka. Slav under andra.
Det låter så lätt det som du beskriver. Det kan det säkert vara. Jag upplever raka motsatsen just nu. Jag kan inte se/känna vad som verkligen är det bästa för Mig. Inget av de val som jag har känns stödjande för Mig.
Svar: Jag blev väldigt berörd av att läsa det du skrev, Maria. Liksom en annan gång tidigare, om du minns. Det finns något både av egen igenkänning i det du skriver samt en igenkänning för så många andras del, t ex vänner och klienter. Många är det före dig som har gått igenom det som du går igenom och som har kommit ut på andra sidan. Och mer än så. Efter en svår period i livet och med lite distans kan man ofta se hur man har byggts upp av just det svåra. Hur det var meningen, hur det var en förutsättning för det nya, hur det blev nåt fint. För mig har svårigheter lett till att jag kan njuta av och uppskatta att vara vid liv, även i “ansträngda” situationer. Jag är mer oberoende av det yttre livet nu, livsglädjen finns tydligare inuti.
Jag är inte speciellt modig, inte mer än nån annan, men ja, jag har relativt lätt för att släppa taget om människor. I alla fall människor som jag känner inte är bra för mig, som jag av någon anledning mår dåligt av att ha nära mig. Jag har lätt att släppa nu. Efter mycket utveckling och mycket inre arbete. En insikt om att jag inte vill ha dränerande relationer i mitt liv, oavsett vem det är eller hur mycket kärlek som finns där.
Vi kan aldrig lita på människor fullt ut. Eller, vi kan lita på dem, men alltid med risk för att bli besvikna. Människor gör sällan så som vi själva skulle vilja, människor “sviker” och människor gör oss besvikna. Det gäller alla, om vi bara ger dem tillräckligt med tid. “Sviker” sätter jag inom citationstecken eftersom ordet i sig är en tolkning av en situation, “svek” är aldrig en objektiv/neutral verklighet. Det är inte ett neutralt ord, utan det innehåller redan en smärtsam historia. När vi använder det ordet reagerar vi ofta upprört på vårt eget laddade ord, vår egen tolkning av vad som har hänt. Människor gör det de gör, inte alltid som vi vill, inte alltid som de har sagt att de ska göra, inte alltid det som vi anser vara rätt – det är som det är, ibland tolkar vi det som “svek” – men i själva verket gör människor bara det de måste göra, det som de är präglade till att göra. De gör så gott de kan med vad de har. När man ser det kan det vara lättare att låta människor vara där de är.
Det är bättre att lägga tilliten hos sig själv tycker jag. Jag är själv inte fullt pålitlig ens inför mig själv. Men det är ändå tryggare att lita på mig själv. Att lita på mig innebär att lita på att jag kan hantera andra människors nyckfullhet och “svek”. Att lita på att jag finns i ett sammanhang, att jag är omhändertagen av något som är större än jag, att lita på att det som sker är det som ska ske. Allt är som det ska. Och att jag är ok oavsett. När man lägger sin tillit där så försvinner mycket rädsla. Hur kommer man dit? Jag vet inte. Erfarenhet tog mig dit. Min erfarenhet säger mig att det finns en intelligens i det som sker som går att lita på. Vi behöver inte förstå eller döma. Eller kontrollera allt. En trygghet mitt i stormen.
Du skriver att du känner dig förtvivlad och uppgiven. Det är en bra början att veta vad du känner, att kunna vara i kontakt med det. Nästa steg är att tillåta dig att känna som du gör. Vad händer med förtvivlan och uppgivenhet om du ger upp allt motstånd mot att vara förtvivlad och uppgiven? Att kämpa emot förtvivlan och uppgivenhet i längtan efter att må bra är i själva verket värre än att uppleva känslorna. Försök att bara vara med de känslor som finns, döm inte ut dem, försök inte förändra dem. Var bara där. För att, som Rumi säger, the cure for pain is in the pain. När vi törs stanna med smärta och känna hur den känns, utan att tänka på den, så förvandlas den. Acceptera att du känner som du känner. Varför då? För att det redan är som det är. Du känner det du känner vare sig du kämpar emot eller inte. Det kan vara en sån enorm lättnad att ge upp allt motstånd, alla försök att kontrollera, att försöka få till världen på nåt särskilt sätt.
Självklart kan du leva utan den människa som du säger just nu betyder mest för dig. Självklart finns det fler människor där ute som kan betyda lika mycket. Känslorna finns i dig. Det handlar inte om att vända ryggen mot dem som betyder mest. Det handlar om att välja sig själv först, att välja att behandla sig själv med kärlek och respekt, oavsett om man känner för det eller inte. Att prioritera sin egen sinnesfrid framför varje relation i världen. Då kan det bli så att vissa relationer måste falla bort. Om du i relation till en annan känner dig förtvivlad skulle jag se det som en signal inifrån om att välja en annan väg, en väg där du mår bra. Man kan älska en människa och ändå välja bort den. Riktig kärlek handlar om att vilja en annan människa väl, inte om att vara beroende av att ha den människan hos sig.
Du skriver att hur du än gör så känns det förjävligt. Men kan det vara så att ena vägen känns förjävlig bara under en övergångsperiod? När man bryter upp och tar sig ur en relation som bryter ner men som man är beroende av så känns det förjävligt. Men den känslan går över. Till skillnad från känslan när man är i en relation där man mår dåligt och inte ser någon utväg.
När man har fallit så djupt man kan, så är vändningen nära. Du kommer komma ur beroendet av denna människa om du väljer dig själv först, din egen hälsa, ditt välmående. Släpp det som varit, släpp framtiden så ofta du kan. Bara var i det som är. Om förtvivlan, så förtvivlan, om hopplöshet, så hopplöshet. Det är inte farligt att känna dessa känslor – tvärtom. När du är i känslorna fullständigt så börjar de till slut att släppa. Man blir mätt på en känsla man törs uppleva fullt ut. Och en ny känsla kommer att ta vid.
Tack för det långa svaret/inlägget! Jag känner igen mig i dina erfarenheter och förhållningssätt. :) Vill ändå se om jag kan tillföra ngt ytterligare genom att dela de erfarenheter jag själv gjort kring upplevelsen.
I kommentaren för en vecka sedan beskrev jag ett av mitt livs smärtsammaste ögonblick. Jag håller med om att motstånd alltid förvärrar den “primära” smärtan och motståndet blockerar vanligtvis energiflödet och det skapar någon sorts “sekundär” smärta.
Denna gången var den primära smärtan i min upplevelse alldeles tillräcklig för att “golva mig”. Det som kan ta flera år för andra människor (en bearbetningsprocess/utrensningsprocess) kan jag möta och komma igenom på ett par dagar. Vilket betyder att det som kommer upp ger sig till känna väldigt starkt och smärtan blir därmed väldigt intensiv. Och det är nog så för mig därför att jag inte längre kan fly från att möta det som jag behöver möta för att komma vidare. Jag kan verkligen inte fly på något sätt (med hjälp av överlevnadsstrategier eller mönster) eftersom jag just nu håller på att rensa ut mitt sk cellminne. Vilket i korthet betyder att gamla “minnen” kommer upp och de ger sig till känna och jag tvingas möta dessa minnen när de kommer upp. En utrensningsprocess håller på och det är inget som jag direkt kan “stoppa” eller “styra”. Det som är det positiva är att jag ofta lyckas komma ända till kärnan (dvs jag lyckas se vad det handlar om i mig) och därefter försvinner minnet för gott och min fysiska kropp upplevs som betydligt lättare efter varje minne som jag lycka släppa. Och det är skööönt. Det är belöningen efter att ha fått möta mkt smärta under kort tid. Allt detta hjälper mig att se hur starkt livet påverkas av smärtsamma minnen/”programmeringar” och mönster om vi förbli omedvetna om detta.
Allt det som jag beskrev i kommentaren för ca 1v sedan upplevdes som totalt VERKLIGT för mig. Kommentaren var ett uttryck för exakt det som jag upplevde där och då.
Samma dag eller dagen efter eller kanske redan i samband med att jag beskrev känslan här i bloggen så släppte det värsta motståndet och energin fick bättre flöde och jag kunde öppna upp för att finna helt nya förhållningssätt. På det personliga planet upplevde jag enorma förändringar. Det är alltid fint att tvingas lämna något gammalt för att kunna ge plats för något nytt. Det gäller bara att ha tillit till att det som sker ALLTID stödjer MIG.
Det jag skulle vilja dela med mig av min erfarenhet senaste veckan är för det första att det som jag mötte var ett MINNE. En person/situation väckte ett mycket smärtsamt minne i mig. Reaktionen i mig (i vad minnet väcker) blir högst verklig. UPPLEVELSEN blir “verklig”. MEN det är inte sant. Den situation/personen som jag mötte förra veckan har ingen direkt koppling till mitt smärtsamma minnet (varifrån smärtan härstammar)förutom att det finns likheter och mkt annat i den nya situationen som väääldigt starkt påminner om “minnet”.
Men om jag hade jag varit fri från SMÄRTSAMMA MINNEN så skulle ju inte denna smärtsamma upplevelse kunnat existera på samma sätt. Det är “beviset” för att det snarare handlar om ett minne. Upplevelsen ser ut att vara verklig men det som jag möter BEHÖVER INTE VARA SANT. Det är svårt med definitioner men i det jag beskriver finns det alltså en väsentlig skillnad mellan “verkligt” och “sant” där skillnaden ligger i att det som jag upplever som verkligt egentligen handlar om ett smärtsamt minne. Smärtan är alltså kopplad till minnet och inte till den situation/person som jag möter. Situationen väckte minnet till liv så oerhört starkt och jag fick därför svårt att skilja på “min verklighet”/Mitt minne och vad som var sant i den nya situationen. Sanningen kan jag knappt se/uppleva förrän först efter att ha “rensat ut” och släppt gamla cellminnen. Och för att kunna bli kvitt minnet och grundsmärtan och släppa för att släppa det/den helt så måste jag komma till kärnan i vad det hela handlar om..
Det andra som jag skulle vilja dela med mig av är att jag “valde” och väljer att stå kvar i relationen. Jag håller inte med om att det inte finns människor som inte betyder mer än andra människor. Jag tror dessutom att alla människor har en andedual (alla cellkärnor delas i två och därav har jag en andedual). Dels kan man ju ha barn tex. Dom är ju inget som man lämnar (tänker jag). Om man dessutom rensar ut cellminnen så kommer det ALDRIG hjälpa att söka orsaken utanför sig själv. Jag hade ALDRIG kunnat komma igenom den här grejen utan att verkligen möta smärtan/minnet och se vad det handlar om i mig. Och enda sättet för mig att möta det är att stå kvar. Och jag hade alltså inget val vilket betyder att jag “tvingades” möta vad det handlade om i mig.
Varje människa har ett val. Att “skylla omständigheter” på något som ligger utanför sig själv ELLER ta ansvar fullt ut för det man möter. Och precis som du säger så finns det alltid flera möjligheter och flera vägar att gå. Det som man ändå måste göra är att välja sig själv och finna ett nytt förhållningssätt som stödjer MIG så att jag kan ge tillbaka till mig själv eller höja mig själv/stödja mig själv. Jag MÅSTE göra det som är sant för mig. Om man står mellan två val och inget är sant så måste man finna en ny väg. Det var vad jag gjorde.
Mitt förhållningssätt är min väg genom utmaningen och jag har inte kommit igenom allt än men “det värsta” gick över på ett par dagar. Det är orealistiskt att tro att det finns en människa som aldrig kommer att göra mig besviken eller som kommer vara exakt mot mig så som jag drömmer om. Jag “skyller” därför mindre och mindre på annat/andra runt omkring mig. Det kan kanske sammanfatta mitt förhållningssätt i relationer och utmaningar över lag.
Jag tror i princip att allt som jag för möta (alla utmaningar) handlar mestadels om mig. Det som är smärtsamt för mig är nästan uteslutande kopplat till smärtsamma minnen. Annat kan vara kopplat till andra mönster och rädslor och sådant som jag manifesterar i mitt liv genom känslor/tankar. Jag tror på attraktionslagen och att jag själv “attraherar” min upplevelse och det klarar jag alldeles utmärkt på egen hand. Vilket betyder att de människor/situationer jag möter egentligen bara blir “statister” i min upplevelse. Min upplevelse är inte deras “fel”. Dom är bara “budbärare”.
Om jag går runt med ett smärtsamt minne så är det ganska stor sannolikhet att jag kommer möta en liknande situation om igen. Jag kommer nog få möta det om och om igen tills jag löst upp minnet för gott (tills jag lär mig vad jag behöver lära mig för att minnas vem jag egentligen är). Och det krävs ganska mycket för att verkligen kunna lösa upp starka och smärtsamma minnen och mönster. På ena eller andra sättet måsta man VÄLJA att stå kvar och möta det smärtsamma för att det är enda vägen igenom. I alla fall är det så det är för mig.
Det som är utmaningar i livet är högst individuella och det är för att vi bär på olika smärtsamma minnen. Jag tror ju att det är JAG som skapar min upplevelse och det kan låta som om jag lägger ALLT ansvar på mig. Och det är nog så det är för mig. Jag upplever inte längre att det stödjer Mig att “skylla på nåt annat” el yttre omständigheter. Jag börjar istället ta mer och mer ansvar för Mig och Mitt liv och Min upplevelse. Det ger mig samtidigt mer frihet. Jag måste ju finna mina egna förhållningssätt som får mig att känna att det är jag och ingen annan som styr i mitt liv dit jag vill. Just nu håller jag på och rensa ut gamla minnen och då händer det mig att jag får gå igenom oerhört mkt smärta som kommer upp i samband med det. Eftersom jag verkligen går in i smärtan så går det jämförelsevis fort att verkligen komma till en punkt att kunna se vad kärnan handlar om och därmed även “komma åt” och lösa upp det smärtsamma minnet för gott. Det är helt fantastiskt att jag har funnit en väg som äntligen hjälper mig att släppa sådant som jag burit på väääldigt länge och som varit väääldigt tungt för min fysiska kropp att bära på. Den här kraftiga utrensningsprocessen som jag går igenom nu är något som kommer att pågå under en kortare period i mitt liv (kanske detta året). Ju snabbare det går desto mer intensivit blir det men själva processen skiljer sig nog inte från de stora utmaningar som pågår under en längre period för många andra människor. Det ÄR tufft och utmattande för kroppen och knoppen att utvecklas fort/intensivt. Det ÄR viktigt med återhämtning. Ibland går det väldigt fort. Det blir intensivare under en kortare period (jämfört med en mer utdragen förändringsprocess/utrensningsprocess) men det går å andra sidan över fortare. Jag kan inte se att jag hade klarat mig psykiskt el fysiskt igenom dessa utmaningar som jag möter om de skulle vara i mer än 2-3 dagar. Så intensivt har det varit för mig under senaste halvåret. Det kan kanske vara omöjligt att förstå om man själv aldrig gått igenom något liknande. Jag hoppas att mina erfarenheter kan stödja någon annan. Och det här är ett bevis på att det är möjligt att ÄVEN välja att stå kvar om det är vad som känns sant. <3
Tack, Maria, för att du delar med dig av dina erfarenheter. Och jag blir glad av att höra att din smärta har lösts upp och att du har nått nån slags klarhet. Vilken tur att du har hittat din väg. Jag önskar dig lycka till och skickar en kram!
Tack! :) kram