Varje medgång har varit en förtäckt motgång. Varje motgång har varit en förtäckt medgång. ~ Gösta Hermelin
Bara den som har förlorat hälsan förstår det riktiga värdet av att ha hälsa. Så tror jag verkligen att det är. Ingen som inte har varit riktigt sjuk kan förstå vilken oerhörd lyx det är att få vara frisk. Och det sägs ju att friska har tusen önskningar medan den sjuke bara har en.
Hälsan är det allra viktigaste. Jag kom en gång till den slutsatsen. Den är grunden som allt byggs på. Vad är då hälsa? Bara frånvaro av sjukdom? Nej, hälsa är ett mentalt, socialt och fysiskt välbefinnande. Hälsa är också ett friktionsfritt flöde mellan existensens olika nivåer; omgivning, fysisk kropp, psyke och den rena medvetenheten.
Jag förlorade hälsan rejält en gång. Jag ska inte gå in så mycket närmare på det här. Men efter en lång period då jag bara for in och ut på sjukhus och vårdcentraler och stoppade kroppen full med diverse mediciner så började jag på allvar intressera mig för min hälsa.
Först kom det plötsligt. Jag gjorde en 180-sväng i hela min livsstil. Jag slutade röka och började träna regelbundet. Det var den första dramatiska förändringen. Sedan följde ett par år av experimenterande. Jag litade inte på någon. Tänkte på Buddhas come and see for yourself. Jag ville inte längre lyssna på andra. Jag ville undersöka själv. Jag ville själv klura ut vad just jag mådde bra av.
Så jag åt och kände efter. Hur kändes det efter en tallrik yoghurt på morgonen? Var jag mätt? Var jag varm? Var jag tillfredsställd? Var yoghurt bättre på sommaren kanske? Behövde jag en varm gröt på vintern? Hur mådde jag av att dricka mer vatten? Mådde jag bra av kaffe? Hur kändes det i kroppen efter att jag druckit alkohol?
Jag tränade och kände efter. Hur mådde jag av träningen? Vad var lagom mycket för just mig? Vilken typ av träning mådde jag bäst av? Hur hårt skulle jag pressa mig under ett träningspass, dvs hur mådde jag efter att jag pressat mig olika hårt? Hur viktigt var det med vila och återhämtning? Kunde det vara så att jag ibland mådde bäst av att bara vila under längre perioder?
Jag gick i naturen och kände efter. Jag mediterade och kände efter. Jag gick på bio och kände efter. Jag umgicks med vänner och kände efter. Jag sov under dygnets olika timmar. Och kände efter. Jag undersökte hur jag mådde under de olika årstiderna och vad jag hade för olika behov beroende på väder, vind och temperatur. Jag experimenterade med allt, undersökte allt för mig själv. Struntade i löpsedlarnas hälsolarm. Struntade i alla välmenande kommentarer om kött eller kolhydrater eller socker. Jag hade varit sjuk och lärt mig i den processen, att ingen vet bättre än jag vad som är bäst för min hälsa. Till syvende och sist måste jag alltid själv känna efter, själv säga sista ordet om vad jag behöver.
Så kom ayurvedan in i mitt liv. Denna underbara hälsolära som hela tiden utgår från individen. Det individuella hos oss. Människor kan ha precis samma hälsobesvär, men ändå få helt olika behandlingar för dem. För ayurvedan tittar inte främst på besvären, utan på vad som ligger bakom besvären. Och det är det som ligger bakom som ska behandlas. Återställ balansen så tar symptomen hand om sig själva. Jag gillade det. Läste mer och mer och mer böcker. Satte mig in i kostens betydelse, livsstilens betydelse, sömnens betydelse. Det slutade med att jag gick en längre utbildning till ayurvedisk hälsorådgivare. Och började ta emot mycket nöjda klienter. Och passionen har bara fortsatt. Passionen för att vårda det friska och förebygga sjukdom. Passionen för det långsiktiga hälsoarbetet som ratar varje quick-fix.
Mindfulness kom in i mitt liv på samma sätt. Jag undersökte meditation. Jag experimenterade med yoga. Jag satt med mina andetag. Jag gjorde mindfulnessövningar i vardagen. Och jag mådde bra. Jag mådde mycket bra av det, på flera plan. Jag gick en grundkurs i mindfulness. Sedan gick jag en lärarutbildning i mindfulness. Jag åkte på långa, tysta retreater och undersökte och undersökte. Jag började undervisa i mindfulness. Jag såg mirakulösa hälsoeffekter både hos mig själv och hos andra av detta enkla, men ändå så svåra, förhållningssätt till livet. Att lära sig att på allvar vara i innevarande ögonblick, att förhålla sig till det som är verkligt här och nu. Släppa det förflutna, släppa oro inför framtiden. Naturligtvis alltid agera, om det är det som krävs, men släppa onödiga, ständigt återkommande tankar som inte för något annat med sig än ohälsa och dåligt mående. Jag lärde mig själv och andra att känna efter. Jag skulle nog säga att det finns inget i livet som är viktigare för någon att lära sig än att vara närvarande med det som är verkligt här och nu. Tänk hur mycket vi missar av våra liv för att vi är någon helt annanstans i våra huvuden.
Jag hjälper mig själv varje dag, så gott jag kan, till större glädje och hälsa i livet. Får jag hjälpa dig med?
Elisabeth Labbaci
kontakt@elisabethlabbaci.se
Foto: Jon Shave