Jag sitter stilla. Vintern kommer. Snön faller av sig självt.
Tove Jansson
Det är en lättnad att släppa taget om att vi behöver styra upp allt på egen hand. Det behöver vi inte. Den där känslan kommer ur att vara rädd och ur att vilja ha kontroll. Helt enkelt bottnar den i brist på tillit.
Livet har en egen takt och en egen process och vi kan bara luta oss in.
Årstiderna kommer och går oavsett vad vi gör av våra dagar. Varje dag blir vi äldre. Relationer kommer och går ur våra liv vare sig vi vill eller inte.
Att släppa taget om livsprocessen handlar inte om att lägga sig på rygg i sängen och bli helt inaktiv. Det handlar om att flyta med livet. Inte streta mot. Ta tag i situationer där det känns som vi vill det. Släppa samma situationer när det känns som att vi jobbar i motvind.
Det är en konst. Det är en dans.
Nyckeln är tillit. Att lita på något annat än bara sin egen kraft.
Det kanske inte alltid blir precis som vi vill. Men se efter om du kan må precis lika bra ändå. Kanske spelar det faktiskt inte så himla stor roll hur det blir?
När livet är en kamp så gör vi något fel.
Luta dig tillbaks och iaktta livet och de situationer du försätts i. Många är väldigt, väldigt vackra. Tänk så många solnedgångar du har bevittnat, så många människor du har fått träffa och så många upplevelser du har fått dig till skänks utan att egentligen behöva göra något mer än att flyta med!
Solen går upp och snön faller utan att vi behöver göra någonting alls. Det har varit så sedan långt innan vi fanns och kommer att fortsätta långt efter att vi har lämnat planeten.
Det är vilsamt med tillit. Det är vilsamt att inte styra upp allt på egen hand.
Vackert ❤
Tack! 😊 ❤️
Tack för dina vackra, tänkvärda texter som gett tröst, stöd och mod många gånger <3
Tack, snälla du! Det värmer att höra <3
Jag vill också tacka dig Elisabeth för dina kloka tankar och vackra bilder du bjuder oss på.
Ibland när jag fått dina tankar så har jag inte alla gånger tiden och den inre ron att landa i det du skrivit men det är så gott att veta att jag kan återvända till dina tankar och reflektioner när det passar min livsrytm och att jag då verkligen kan landa i det de väcker inom mig.
Jag vill du ska veta att även om du inte alla gånger får feedback på det du skriver så kan du vara säker på att det ger nåt till oss som läser.
Jag brukar tänka att det vi ger i våra människomöten från vår egen livserfarenhet, är som frön som mottagaren kanske ibland tar till sig direkt och låter “börja växa”, men vissa gånger kan man uppleva som dom knappt hört vad man sagt och man får ingen som helst feedback…min tanke då är att alla frön landar men tar olika tid på sig att gro, beroende på vilken “livsruta” mottagaren just då befinner sig i.
Det har sparat mig många gånger en massa frustration och besvikelse över att se oss människor som att vi vandrar från den ena livsrutan till den andra, och det tar olika tid för var och en.
Jag kanske har avklarat en livsruta och ser klart på vad den handlat om men min vän kanske inte har avklarat den än, kanske inte ens kommit fram till den ännu…det gör att jag mycket lättare kan möta den andre där den befinner sig och heller inte ta åt mig om vi inte är mentalt synkroniserad alla gånger.
Det du skrev om tillit och att luta sig tillbaka, tänk vad skönt vilsamt de kan vara. Du nämner också detta att när livet upplevs som en kamp så gör vi något fel…vilken bra kompass den känslan är och då gäller det att hitta tillbaka till vår tillit igen.
Än en gång, tack Elisabeth med varma tankar från Ingela i Glada Hudik.
Så fint! Tänkvärt! Som frön…jaa! Både när man ger och får! <3
Ja, jättefin liknelse! De ligger där och gror. Eller bidar sin tid. En bördig jord.
Ååhhh, Ingela! Så fint skrivet. Så omtänksamt. Jag blir både glad och rörd.
Jag blir alltid, alltid väldigt glad när jag får feedback på det som jag har skrivit. När det känns som att jag har nått en annan. Känslan är obeskrivlig. En känsla av enhet på nåt sätt. Och bara det att någon tar sig tid att skriva.
Sen har ju jag också ett väldigt bra statistikprogram kopplat till bloggen, så jag ser ju en massa annat också, som inte ni läsare ser. Jag ser att människor läser och läser. Återkommer till sidor. Vissa går in på samma texter nästan dagligen. Så jag förstår att texterna betyder nåt även om ingen skriver nåt. Jag ser också hur många människor som varje dag läser och återkommer till bloggen. Allt detta är ju också en sorts feedback. Som även den gör mig väldigt glad.
Och sedan. Det finns en annan typ av feedback som ändå är viktigare än allt. Den inifrån. Jag skriver för att jag behöver skriva. Något inuti säger mig att jag ska. För att det är min uppgift. Så känns det. Och när jag gör det som jag ska göra så är det alltid stående ovationer inifrån. Och de räcker ju så himla långt.
Varma kramar
Du skriver så fint och berörande, jag ser alltid fram emot att läsa det du lägger upp, det får mig att landa.
Såå värmande att höra, Linda. Det gör mig så glad <3