The quieter you become, the more you are able to hear.
Att kommunikation är nyckeln till att lösa en himla massa problem och konflikter och missförstånd och för att överhuvudtaget ta sig fram i livet, det vet ju de flesta.
Men så många människor, inklusive jag själv, är så himla mycket bättre på att prata än att lyssna. Det finns fler som har talang för att uttrycka sig än för att ta in.
Och lyssnandet färgas så ofta av det egna bagaget.
Någon säger: Tyvärr, jag är upptagen.
Och så hör man: Du stör eller Jag tycker inte om dig.
Fast det inte alls var vad som sades. Man lyssnade inte! Man hörde något och så blandade man ihop det med de egna inre rösterna om det egna värdet. Och så reagerar och responderar man på sin egen tolkning.
Ibland tillägnar jag hela dagar åt lyssnande. Lyssnande på andra. Inte på de egna inre, meningslösa, upprepande monologerna som man redan har hört en miljard gånger. Inte på egna tolkningar av vad andra säger.
Utan jag lyssnar extremt noga, på varje ord, tittar uppmärksamt på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Struntar i om jag själv har nåt klokt att säga eller inte. Ibland kan det komma nåt. Andra gånger är det bara tyst. Bara ett intensivt lyssnande, bara ett utrymme att ta emot någon annans ord.
Hela tillvaron förändras när man lyssnar, på riktigt lyssnar, med hela sin kropp och sitt väsen, på en annan människa. Det sorgliga är att ibland känns det som att jag hör för första gången. Som att jag har haft problem med min hörsel hela livet. Som att jag faktiskt aldrig nånsin har lyssnat. Inte för att jag är ointresserad av människor, tvärtom. Utan för att historien om mig är så högljudd. Min egen känsla av till exempel skuld och tillkortakommanden vrålar på andra rösters bekostnad. Och färgar allt jag hör. Och tvingar fram nya röster i mig. Som måste göra sig hörda. Och hålla försvarstal.
Relationen till de närmaste förändras på djupet när man lyssnar.
Och relationen till de mest flyktiga kontakterna i livet.
Kommunikation är ju faktiskt inte bara att prata. Det är minst hälften lyssnande. På riktigt lyssnande.
Utan för att historien om mig är så högljudd – så inspirerande! Kanske är det just det. Att verka mer intresserad än intressant för det är först då man själv kan utvecklas? Vi blir till i mötet med andra men bara om vi berklugen möts.
Tack för inspirationen
För min del handlar det inte om att verka intressant, sånt är jag över sedan länge. Men det finns skuggor sedan tidigare som jag inte har gjort upp med. Och som därför tolkar in sånt som inte finns, som aldrig sagts.
Sen finns det nåt mänskligt med det självupptagna. De flesta människor är, om man inte jobbar med att slipa bort det, hyfsat självupptagna. Utan att lägga nån värdering i det. Vi är helt enkelt upptagna av självet. Men det är ganska nyttigt att lägga undan sitt själv emellanåt.
För mig är de djupaste mötena i tystnad. Men näst efter det, i kommunikation :) Verklig sådan.
Tack själv, Maribel!