Någonstans hörde hon
varningsklockornas intensiva vrål
långt bort i bakgrunden
Ändå hörde hon sig säga:
Javisst, vi gör så.
Hon som hade ett mönster av
att göra andras behov till sina egna
andras känslor till sina egna
borde ha lystrat till klockorna
Hon visste att svaret var hennes
Det var hennes röst
Hennes mun som formade orden
Valet var hennes
Men varför kändes det då så fel?
Trycka ner
Vara till lags
Göra det som förväntades
Gömma sanningen i eget skal
Ibland undrar hon hur det skulle vara
att bara säga som det var!
Att bara få lätta hjärtat
Att få tala till en levande direkt
utan diktens bro och stege
bara formulera orden
hennes egen upplevelse
av känslor
berätta om egna behov
och egna önskningar
om vem hon var
Kanske skulle ingen vara intresserad
men hon hade heller aldrig försökt
varför visste hon inte
varför hon alltid var tvungen att dölja sig
Aldrig sårbar
Aldrig någonsin visa sig
Lämna ett svar