Ibland hamnar jag i samtal med människor som har svårt att släppa taget. Det kan handla om en avslutad relation som man inte kan släppa eller en historia/något som har hänt en som man ältar och ältar eller något liknande.
Vad beror det på att vi hänger oss kvar, att vi inte kan släppa?
Nästan alltid är svaret att vi inte har erkänt, accepterat och upplevt de känslor som relationen/historien kommer med. Vi har inte fullt ut upplevt smärtan av den förlorade relationen eller av det vi har varit med om. Att hänga sig kvar vid relationen/historien blir ett sätt att försöka undvika smärtan. Men i längden blir det olidligt. Eftersom vi inte kan släppa taget om det som vi har varit med om men som inte längre är verkligt.
Först när vi på djupet kan inse att relationen är slut och historien är bakom oss och över kan vi känna smärtan. Vara i den. Och när vi är klara – släppa taget om den!
Lämna ett svar