När jag slutar skriva så dör jag

 

Det finns piller för allt. Ett piller för att somna, ett piller för att vakna, ett piller för att ta sig utanför dörren.
Jag, från mina texter 2007, sammanfattar verkligen mitt liv det året.

Var får du allt ifrån? Du verkar tänka så mycket.

får jag ofta höra. Jag vet inte. Det kommer till mig. Jag har skrivit, tecknat och målat utan avbrott sedan jag var riktigt liten. Första dikthäftet var klart när jag var sju år. Och redan där använder jag uttryck som “Livets väg är en krokig stig…” Haha! Jag föddes gammal, på nåt sätt. I hela mitt liv, och fortfarande, har jag väntat på att växa in i min riktiga ålder. Jag har aldrig haft åldersnoja, utan tvärtom. Varje födelsedag finns liksom ett: äntligen lite närmare!

Och om jag tänker mycket? Jag vet inte. Jag har ju ingen aning om hur mycket någon annan tänker. Jag är ingen grubblare längre. Men jag reflekterar en del. Det handlar om att jag är uppmärksam på mitt liv, på hur dagens känslor och händelser och sammanträffanden samt nattens drömmar talar till mig. Nyckeln till ett gott liv är att vara uppmärksam på sitt liv, har jag lärt mig med tiden. Det finns så mycket information i allt vi är med om, inuti såväl som utanför.

När jag rensade i skåpen häromdagen hittade jag 2007 års skriftliga produktion, en sisådär 800-1000 sidor. Det är bara en bråkdel som når till er på bloggen som ni förstår. Och så om ni tänker er ungefär lika många teckningar/målningar.

2007 var jag djupt deprimerad. Det var jobbigare att både gå, stå och äta än att som frisk jobba 120 procent. Att ta sig från sängen till köket var en prestation som kunde ta timmar att genomföra. Alldeles på riktigt. Jag tog några trevande steg, sen vände jag. När jag stod upp fick jag hålla i mig, av ansträngningen. Och att äta fanns inte på kartan. Men skriva, det kunde jag. Och bilderna rann ur mig.

(När man är sjukskriven för depression får man ibland frågan om vad man gör hela dagarna. Det är det här man sysslar med; man försöker stå, gå och äta. Och hålla sig vid liv. Det är mer än ett heltidsjobb kan jag tala om. Mycket tuffare!)

Skrivandet är terapeutiskt, helande, läkande, utvecklande, lustfyllt och framförallt – naturligt! För mig, helt ärligt, livsnödvändigt, som att andas.

Jag har alltid, alltid skrivit och tecknat mycket. Och jag har alltid vetat, att när jag slutar skriva/teckna så dör jag. Det är inte jag som är melodramatisk. Det är sant. Jag är övertygad om att det är så.

Jag kan inte föreställa mig livet utan. Jag skulle explodera! Eller implodera är kanske mer min melodi.