Som en enda lång utandning. Så har jag upplevt de inledande veckorna på min semester. Äntligen tid att få dra mig undan lite. Både fysiskt och digitalt.
Jag spenderar inte överdrivet mycket tid på sociala medier utan är rätt bra på att välja mina sammanhang där. Ändå har jag haft ett behov av att helt hålla mig undan under några veckor, av att logga ut för att alls inte logga in. Jag blir nästan rörd av att inse hur otroligt vilsamt det är att slippa konfronteras med alla människors vardag i ord och bilder. Att slippa konfronteras med annat än mitt eget här och nu. Det ständigt uppkopplade med alla dess intryck gör mig verkligen inte gott.
Och att få njuta av mitt egna utan att dela. Med någon annan än verkliga människor och djur som befinner sig på plats fysiskt.
Våra lantställen och de underbara trädgårdarna. Privat. Vackra solnedgångar vid havet. Privat. Skogspromenader med smultronplockning. Privat.
Det finns säkert en charm med att kunna njuta av något vackert och dela med sig med massa andra. Men jag garanterar att det andra är minst lika charmigt; att kunna njuta av något och behålla det hemligt. Privat. För mig blir njutningen större ensam.
Att få vara helt själv med en naturupplevelse en ljus sommarnatt. Eller en tidig morgon med en kopp kaffe i trädgården. Att få måla en bild utan att visa den för någon. Att inte skrika ut min lycka på Facebook eller Instagram. Många människor verkar finna sin lycka i att andra människor tror att de är lyckliga. Därav alla förskönade liv i sociala medier. Men jag märker att jag faktiskt fungerar tvärtom. Jag tycker om att lägga ut alla kort på bordet, om problem och våndor och ångest och dylikt. Och så tror kanske människor att jag har det lite kämpigt. Och sen sitter jag och njuter av mitt liv i smyg. Är det nån mer som fungerar så..?
Jag skulle också kalla mig själv för mer av en pessimist än en optimist. Även om jag kanske är lite av båda. Men jag tycker att pessimisten har fått så oförtjänt dålig kritik. Man behöver inte vara en sur och grinig pessimist. Jag är mer så att jag alltid förväntar mig det sämsta. Vilket gör att jag alltid blir så glatt överraskad eftersom det så sällan blir det allra sämsta utfallet! Jag tror, på riktigt, att fler pessimister mår bra på djupet än vad optimister gör. Det finns till och med forskning på ämnet om jag inte minns fel.
Men på det stora hela tycker jag inte alls om att dela upp världen så; i positivt och negativt, optimistiskt och pessimistiskt, fint och fult. Jag tycker om att vara öppen och ta in utan att värdera eller trycka för mycket på det ena eller andra. Låta allt få finnas, sårigt och glatt, gråt och njutning i en enda röra. En skön balans helt enkelt. Och autenticitet. Allt i mig strävar efter den.
Lämna ett svar