Jag har slagit upp mitt tält i närheten av en sjö långt upp i de norrländska ödemarkerna. Föralltid fascinerad av de öde partierna i norra Sverige, den vackra naturen, ljuset på sommaren. Himlen. Tystnaden. Den helande tystnaden som jag har sökt mig till sedan barnsben. Men det är inte riktigt sommar längre. Det har börjat bli höst. Det har blivit mörkare och kallare. Det är fortfarande rysligt vackert. Ofattbart.
Jag tältar ensam. Inga andra människor finns i området. Just ikväll har jag joggat runt på en liten stig i skogsområdet. Det har blivit så mörkt att jag tvingats använda en pannlampa. Jag stannar. Hör mina egna tunga andetag. I övrigt är det knäpptyst. Inga fåglar hörs, inget. Jag bestämmer mig för att simma ut i sjön, bada av mig svett innan jag kryper till kojs. Men jag både fryser nu och är rädd. Tro det eller ej – jag tältar ensam i ett öde område i utkanten av en skog, i mörkret – och jag är mörkrädd. Ganska rejält mörkrädd till och med.
Jag kan höra mitt hjärta bulta nu, känna pulsen slå, överallt; i halsen, i tinningarna. Lätt panik. Tårar börjar rinna. Jag klär av mig naken. Hoppar i. Vattnet är iskallt och jag vet att det kommer dröja dagar innan jag får mig en varm dusch. Torkar tårar. doppar huvud, skriker när jag känner kylan mot huden. Ångesten kryper inpå, men numera hanterar jag den bra. Jag finns också i området runt min ångest. Som ett stort luftigt moln av närvaro runtomkring.
Jag är inte längre rädd för att vara rädd. Jag törs darra.
Varför gör jag det?
Det finns inget lätt svar på det. Kanske för att det ibland är bättre att känna rädsla än att inte känna något alls. Ingentingheten som kan växa som tuggummi i bröstet. Kanske för att även det som känns obehagligt för stunden får mig att känna mig levande i längden. Kanske för att jag föds på nytt i tystnaden och ensamheten och blir som ett djur när jag är i naturen. Jag vet intuitivt att jag hör hemma där.
Men också för att jag nånstans vet att om jag inte utmanar mig själv så slutar jag att växa. Då dör jag. Jag ser så många omkring mig som lever som levande döda. Trygghetsnarkomanerna. Jag vill inte dit. När ingen glädje mer finns så är man död. Man måste utmana sig själv för att nåt kreativt ska komma ur livet.
Det spelar ingen roll hur överjävligt det känns innan. Jag måste göra det. Det är ett sätt att hålla mig vid liv. Det är bättre att vara i den mörka, kalla skogen än att sitta och damma vid skrivbordet. Ibland finns det ingen annan plats jag hellre vill vara på än där. Ner i mörkt kallt vatten i en öde skog mitt i natten.
Det finns alltid djur omkring. Ögon som blänker till i natten. Träd som viskar och nynnar. Stjärnor som ger visst ljus. Och månen. Det är långt ifrån alltid skönt. Ändå. Pulsen slår och något kittlar i bröstet. Jag känner mig alltid, alltid levande.
Lämna ett svar