Foto: Elisabeth Labbaci
When you change the way you look at things, the things you look at change.
Wayne Dyer
En sommar för några år sedan spenderade jag tillsammans med en vän. Vi visste att vi skulle spendera hela sommaren tillsammans och jag såg fram emot att få vakna med långa yoga- och meditationspass och spendera lugna, lata dagar vid badplatsen, picknick och en bok. Min vän däremot verkade rastlös och ville helst att vi skulle fara på en utlandsresa. Han följde plikttroget med på mina dagsutflykter i Uppland de första veckorna. Vi var på många vackra platser, badade och hyrde stuga i skärgården. Men han var inte nöjd. Tyckte att det var långtråkigt.
Till slut begav vi oss iväg till Italien på en solsemester. Vi hamnade på en fantastisk strand i en liten by. Vi badade och solade där med. Åt vattenmelon på stranden, njöt av vackra apelsin- och citronträd och åt middagar på mysiga restauranger. Men han var inte nöjd där heller. Satt mest och kedjerökte på balkongen med orolig blick. Drack för mycket alkohol. Sa att han fick ångest av stället.
Jag tror inte att det var stället som gav honom ångest. Liksom jag inte heller tror att den svenska skärgården var långtråkig. Det som många människor så ofta förbiser är att vart vi än tar vägen så har vi med oss oss själva. Vi förlitar oss såå till yttre omständigheter. Ändå är det vårt inre som färgar hela vår tillvaro.
Sverige eller Italien gör faktiskt inte nån enorm skillnad. Samma himmel, en strand, lite hus i ett samhälle, gå ut och äta, läsa en bok, sova. I bägge länder. Lite varmare klimat och annan växtlighet i Italien.
Vid tidpunkten för resan levde jag redan sen en tid tillbaka med ett “ja, tack” till vad än livet serverade. Jag föredrog svensk sommar, lite svalare klimat och den svenska östkustens skärgård framför Italiens hetta och hav. Men jag mådde lika bra i Italien. Kunde njuta av vad den sommaren hade att erbjuda. Som det zenbuddhistiska överallt och alltid: perfekt väder, perfekt temperatur som ju syftar på att välkomna allt som livet bjuder. Helt enkelt för att det är det som bjuds. Och varför göra motstånd mot något som är som det är?
I en annan tid och ett annat liv mådde jag mycket dåligt. Allt som brukade ge mig livsglädje kändes bara meningslöst och tråkigt. Jag längtade efter att vilja något av allt det som brukade ge mig glädje, t ex gå på bio, träffa vänner, läsa, resa. Ingenting kändes längre roligt eller lustfyllt. Jag minns att jag tänkte att om jag någonsin kommer att må bra igen så ska jag göra allt det där som jag brukade tycka om.
Saken är ju den att det lätt slår över åt andra hållet när man mår bra. Jag märker att när jag trivs som bäst i livet så vill jag nästan inget av allt det där roliga helt enkelt för att jag redan mår så bra. Liksom varför resa och gå på bio och göra roliga saker när man redan känner sig nästan hög av lycka bara av att ligga på en sten i skogen och titta på moln eller dricka en kopp kaffe på en solig bänk utanför porten?
Samma där. Det yttre spelar så oerhört lite roll. Vårt inre är allt.
Lämna ett svar