Planera

Hon öppnar mailet där han tydligt har skrivit in sina “luckor”
“Jag kan helgen v.43 och torsdag i v.46”
Jaha
Varför känner hon sig inte intresserad av att planera in en fika en torsdag i november? Av att passa in i en lucka?
Det är något med det planlagda som kan vara så oerhört oinspirerande
Hon har insett att den tiden är förbi
då man bara kunde gå förbi och ringa på
“Hej, vad gör du?”
Men ryser ännu över att det inte ens går att ringa upp
utan att planera det
Först ska man smsa: “Kan jag ringa ikväll kl.20?”
Ja, det är väl för … bara att försöka?!
(Snart ska man väl skicka snigelpost och be om att få skicka ett sms)

Eller så inser hon
att hon aldrig kommer att bli en sån där civiliserad person
som uppskattar en fika per halvår
väl inplanerad
månader i förväg
Till och med samtalen kan kännas inrepeterade
Det är som att man vet vad som ska avhandlas
vem som kommer säga vad
och vad svaret blir
repliker

Varför mötas alls? Varför mötas alls?

Det är som att något dör när människor blir för civiliserade.

Den befriande tanken:
Man får göra som man vill
Man får göra precis som man vill

Vare sig be om ursäkt
eller rättfärdiga

Ensamhet
och fullständigt oplanerad närhet
är det enda som lockar
just nu