Rebell

Det finns perioder i mitt liv då jag är tacksam över att slippa ha mig själv som vän. Jag är sjukt jobbig. Jag skulle själv aldrig orka umgås med mig och jag har stor respekt för mina näras tålamod.

Framförallt är jag oberäknelig och velig. Jag gör planer för att i nästa sekund ändra mig och dra mig ur. Om och om och om och om igen. Men faktum är att det är lika jobbigt för mig som för alla andra.

Tröttheten är också nåt jag kan irritera mig på. Hur jag efter en relativt liten ansträngning kan komma hem och fullständigt hälla ut mig själv i en pöl på golvet.

Humöret skiftar en hel del. Liksom behovet av ensamhet och närhet.

Åh, vad jobbig jag är! Och åh, vad jag kan önska att jag bara kunde ta mig samman! Men jag kan inte det. Tiden har lärt mig att jag ska sluta försöka. Istället vänta ut. Dessa perioder i mitt liv kommer och går. Och de är på riktigt. Jag är våldsamt trött, jag är oförmögen att fatta ett beslut som jag kan stå fast vid, humöret och behoven är vad de är.

Jag försöker acceptera mig med mina fel och brister de dagar jag kan. Låta vara som det är och sluta döma ut mig hela tiden. Döma ut mig för att jag inte är mer eller kan mer.

Vissa dagar kan jag istället omfamna det imperfekta. Känna mig stolt över att jag inte är anpassningsbar, att jag inte är en fyrkantig kloss som går att trycka in i ett runt hål.

Både min kropp och min själ kräver något. Ett utrymme och en respekt som jag själv är dålig på att kräva. De tar plats, skaver, komplicerar, är besvärliga och är inte andra till lags.

Där jag försöker passa in finns det delar av mig som bara vägrar. Och på nåt sätt värmer det faktiskt att det finns en rebell i mig, en urkraft som vägrar konformeras.