Ibland blir jag riktigt illa till mods när jag hör människor runtom mig beklaga sig över sina respektive.
Han har blivit tunnhårig.
Det är inte så kul nu när hon är deprimerad.
Han är inte i lika bra form nu som när vi träffades direkt.
Hon ska alltid iväg till sin pappa som kräver så mycket uppmärksamhet nu när han blivit dement.
Nu när han är utbränd får jag dra hela lasset.
Hur ska jag kunna älska nån med de åsikterna?
Jag kan absolut förstå hur det kan kännas jobbigt när ens partner eller livsomständigheter förändras på ett eller annat sätt. Men det är som att vissa går in i relation med ett bra parti/ett bra erbjudande. Och när man inte längre är ung, vacker, handlingskraftig, rik eller vad det nu må vara, så kan det lika gärna vara, då kan man lika gärna dra vidare till nån som har mer att erbjuda.
Men vad är kärlek egentligen? Ett bra erbjudande?
Eller…
Villkorslös.
Tålmodig.
Viljan att ge.
I nöd och lust.
I medgång och motgång.
Att se mysteriet i den andra, att se det som är bortom den här världen?
Jag är glad att jag träffade min kärlek när jag var på botten. Svag, osäker, liten, rädd, fattig, deprimerad. Om man inte kan älska mig där, så behöver man inte älska mig alls. Den andra “kärleken” är jag hellre utan.
Riktig kärlek finns där trots allt. Riktig kärlek tål. Otroligt mycket.
Lämna ett svar