Rösten

Mina ord är inte för alla, viskade min själ. Översätt inte mina ord till ett språk som de flesta kan förstå. Bara uttala dem så som de kommer till dig. Oavsett hur många som förstår dem. Mitt budskap är bara till dem som har öron att höra det.

De senaste åren har jag ofta tänkt på den. Rösten. Min röst. Hur viktig den är. Inte specifikt för andra. Inte specifikt för mig. Men jag vet att den är viktig. För jag känner det.

Min röst är också fel benämning. För det är mer en röst som kommer till mig, rör sig genom mig.

Det kanske låter märkligt, men är det inte. Var kommer allas våra röster ifrån? Varifrån kommer den där rösten som emellanåt viskar elaka okvädesord till oss själva? Vi har alla hört dem. Din värdelösa idiot, hade jag en gång en röst som ofta viskade inuti mig. Inte var det min. Jag hade plockat upp den genom livet och den fortsatte att spela inom mig, som en LP-skiva som hakat upp sig. När jag blev medveten om den så försvann den med tiden.

Nu finns andra viskningar i mig. De flesta kommer inifrån. Från hjärtats svarta jord växer viskningar likt ärtskott. Som blir till ord. På min tunga eller i mina fingerspetsar.

Det är långt ifrån alltid som jag vill uttala dem. För de är inte alltid snälla, bekväma eller lätta att förstå. Men jag känner igen källan de kommer ifrån. Källan som till och med är djupare än mitt eget väsen. Och jag vet att jag är här för att uttala dem. Själva meningen med min existens är delvis att tala. Att säga det jag är här för att säga. Helt oavsett hur det tas emot.

Hur många gånger genom livet har inte min röst blivit tystad, hånad eller förlöjligad? Som barn, i skolan, i “kärleks”relationer, på bloggen, på diverse arbetsplatser.

Vi talar ofta om förtryck som nåt alltigenom avskyvärt. Förtryck av kvinnor. Förtryck av folkgrupper. Förtryck av rätten att tala.

Men det fina med förtryck är ju den styrka det skapar. Det finns ingenting som skapar så mycket muskler och kraft som att tryckas ned. Vad är det som får en muskel att växa? Att stöta på kraftigt motstånd, följt av vila. I vilan förbereder sig muskeln på att liknande motstånd snart kan dyka upp igen. Så den växer i styrka.

Röster som blir tystade blir också starkare. Förtrycket av en röst är själva växtnäringen.

Vi är här för att vara de vi är och att visa det. Hur svårt det än är. Så mycket närmare meningen med livet tror jag inte det går att komma. Vi bidrar till den här världen genom vårt unika uttryck. Och rösten är definitivt en del av det.

Ett exempel från när jag träffade en klient för ett tag sedan: Hon hade sedan en tid tillbaka fått starka, överväldigande känslor för sin bästa kompis. Oavsett om det var förälskelse eller kärlek så var det någonting nytt som hade uppstått i en mångårig vänskapsrelation och min klient var rädd för att blotta dem för sin vän. Hon var rädd för hur de skulle tas emot. Kanske skulle hon förstöra allt och förlora sin vän?

Men istället för att fokusera på effekten i det yttre gav jag rådet att fokusera på själva det inifrånkommande. Och effekten i det inre när det tas på allvar. Vi berättar inte om det som är sant för oss, förälskelse eller vad det än är, främst för någon annan eller för vad som kan tänkas förändras i det yttre. Det är sekundärt. Först och främst handlar det om att vara de vi är och att visa det. Oavsett hur det tas emot. Hur det tas emot är inte vårt problem. Och det är utanför vår kontroll.

Om man vill leva från hjärtat så måste man visa sig från hjärtat och tala ur hjärtat. Oavsett hur det påverkar världen. I situationen med min klient handlade det om ett livsval, hur sant ville hon leva? Antingen kunde relationen fördjupas om hon blottade sin nya sanning. Eller så kunde den försvinna. Oavsett så sker en utveckling i livet när vi är sanna med vilka vi är. Vi kommer framåt, men också inåt, närmare själva kärnan. Också i det yttre livet närmar vi oss något när vi vägrar kväva våra röster och känslor för att bättre passa in i någon annans liv.

Det är svårt att tala ur hjärtat. Rätt ofta är det det. För vi är så vana vid vad vi förväntas säga. Och det är så bekvämt att säga just det. Men vi är inte här för att vara bekväma. Det är som att hela världen spricker och öppnar sig, likt en vattenmelon som man kastar i asfalten, när vi uttalar vår egen sanning.

Och att leva sant är en ständig balansgång, ett ständigt inåtlyssnande, ett ständigt harklande. Ährmm…jag har nånting jag måste säga. Ibland på bloggen, ibland i relationer, ibland som medborgare eller medmänniska. Lämna mig, avfölj mig eller avsky mig. Jag är inte här för någon annans skull. Och jag kommer inte att tystna. Hur jobbigt det än blir. För det här är min väg. Jag tänker på Rumis I know you’re tired…but come, this is the way. Rösten. Själva meningen med alltihop. Jag är här för att vara den jag är och att visa det. Och att tala om det. Resten får bli som det blir.

I am a hole in a flute that the Christ’s breath moves through. Listen to this music. ~ Hafiz