Foto: Elisabeth Labbaci
Det upphör aldrig att fascinera mig när människor blir enormt upprörda över minimala saker.
De minsta saker räcker för att tända vrede, irritation eller smärta hos vissa. Vissa människor upplever sig kränkta av det minsta, minsta.
Varför ger människor bort sin makt till extremt oviktiga saker? Situationer som kommer och går. Prylar. Otrevliga människor.
Ibland när jag stöter på detta fenomen så undrar jag vad som skulle hända med dessa människor om något verkligt jobbigt skulle inträffa. Om de t ex fick en allvarlig sjukdomsdiagnos. Går det lättare att släppa det lilla när man sätter i perspektiv?
Nästa gång du blir arg eller irriterad eller ur balans, på autopilot, fråga dig själv; är detta verkligen tillräckligt viktigt för att jag ska vilja ge bort min inre frid och glädje?
Lämna ett svar