När jag tänker tillbaks på alla avslutade relationer i mitt liv, alltifrån gamla lekkamrater, kursare och kollegor till kärleksrelationer, blir jag uppmärksam på en känsla som finns med varje.
Med vissa av dem finns känslan av definitivt slut. Med andra finns en tydlig känsla av att det där var inte slutet. Det är som att jag vet att jag kommer möta vissa av dem igen.
Det handlar inte om att jag fortfarande tycker om eller vill träffa vissa av dem, och andra inte. Det är inte alls kopplat till det. Bara som en vetskap om att vissa kommer jag att möta igen, någon gång, i samma livstid.
Det ska bli intressant att se om den känslan stämmer.
Lämna ett svar