Snöglob

Each person enters this world called. 
James Hillman

Så oerhört vackra dagar det är just nu. Den spirande våren. Knoppandet. Kylan och solen. Himlen i gryningstimmen.

Trots världsläget just nu har jag känt mig ovanligt uppåt. Eller så är det på grund av världsläget. Ibland behövs den där kontrasten för mig, en kontur av mörker som accentuerar något.

Jag har alltid dragits till gryning och skymning. Mitt-på-dagen-ljuset känns så skoningslöst och energierna just då så intensiva. Jag tycker om när ljuset spelar på himlen eller mars intensiva blånad i skymningen. Ingen annan månad bjuder på den nyansen. Jag kan stå länge och bara titta in i färgen. Låta ögonen dricka av den. Det känns som terapi.

Jag har ägnat den senaste tiden, det sista halvåret kanske, åt ett intensivt lyssnande. Helt plötsligt kändes det som det var dags. Det här skiftet kom i samband med min långa resa i höstas.

Jag fick ett större behov av att dra mig undan, vara lite mer för mig själv. Mer tid för meditation. Mer tid för långa promenader i skogen.

Vad har jag då lyssnat på? Jag vet inte riktigt. Men det har varit som en konstant förhöjd uppmärksamhet.

Inåt. Tankar. Känslor. Drömmar. Impulser. Reaktioner.

Utåt. Människor i min närhet. Hur jag relaterar. Tecken. Trender. Samhällsdebatt. Världsläge.

Den senaste tiden när världsläget har dragits till sin spets har den där känslan bara intensifierats. Lyssna. Var uppmärksam.

Så jag fortsätter att lyssna. Försöker att inte tycka och tänka så mycket. Bara vara i det här nya som är. Minut för minut, timme för timme.

På något sätt så älskar jag den förlorade kontrollen. Den förlorade känslan av upplevd kontroll. För nån kontroll har vi ju aldrig haft. Det blir tydligare hur små och utelämnade vi är. Hur tunn civilisationens yta egentligen är. Som det silvriga lagret över siffrorna på en trisslott. Naturen är större. Universum är större.

Jag är förberedd måste jag ändå säga. Förberedd på stillheten och ensamheten som kommer med social isolering. Jag är bekant med den.

Världen är som en snöglob. Som skakas och skakas och skakas och skakas. Fort, fort, alltid igång, framåt, uppåt, utåt, högre, mer, bättre. Aldrig nånsin får snön lägga sig. Men nu börjar snön så sakteliga landa. Varje individ blir ensam med sig själv. Sitter stilla. Och för alla som kan sitta där stilla och lyssna och titta börjar en bild försiktigt att framträda. Kan du se den?