Sommardrömmar

I can’t let you know all the secrets. I can’t open to you all the doors. There’s something inside that makes me happy, but I can’t put my finger on its source.
Rumi

För mig är nattens drömmar under sommaren både mer eteriska och mer suggestiva. Så har det alltid varit. Kanske beror det på att jag är mer avslappnad under sommaren, eftersom jag oftast har semester då. Eller att det finns mer tid för saker och ting att komma upp. Eller på att sommaren till sin natur är sådär eterisk; flyktig, luftig och skir, så att det färgar drömmarna.

Jag vet inte.

Men jag ägnar mycket tid åt mina drömmar på sommaren. Inte bara tanke-tid, ett grunnande över betydelser och symbolik, utan också medvetandetid. Jag helt enkelt lever kvar i medvetandet och den kvarvarande känslan av drömmen långt efter att jag har vaknat. Det blir så av sig självt, när jag inte måste kasta mig in i arbetsuppgifter.

På sistone har jag drömt en mardröm flera gånger om, med exakt samma händelseförlopp och budskap även om situationerna och de inblandade har varit olika. Jag ska inte ge mig in i detalj vad gäller drömmen, men det är inte en vanlig “jagad-av-ett-monster-dröm” utan snarare en väldigt verklighetsförankrad dröm där jag befinner mig i en situation med en grupp andra människor och där jag, i drömmen, utesluts och anses vara konstig, nåt fel på och att ingen vill ha med mig att göra.

Det är väldigt smärtsamt och jag kämpar för att förstå vad jag har gjort för fel och hur jag kan “ställa till rätta”. Så fort jag vaknar inser jag att det var en dröm, men trots att jag är vaken och med den insikten, lever känslan kvar i mig i säkert nån timme. Smärtan och nån slags fråga hur ska jag hantera den här situationen? fastän jag faktiskt inser att det var en dröm. Det finns inget att hantera! Men det tar en liten tid att integrera insikten i huvudet med den i kroppen.

Först efter nån timme är insikten total i hela kroppen. Det var en dröm. Det var inget verkligt. Jag behöver inte hantera alls.

Men dessa drömmar hjälper mig på så sätt att jag kan se exakt samma mönster i mitt vakna liv. Inte det att jag tror att jag är konstig och att det säkert är nåt fel på mig. Eller…det också, men det tror jag är en ytterst mänsklig känsla/rädsla som vi alla bär på. Jag har aldrig seriöst trott på min, tagit min på allvar.

Men det jag kan se är att det “vakna” livet på många sätt är likt drömlivet. Det vakna livet är egentligen halvsovande. Man kan dras med av samma känsla av att befinna sig i en högst verklig situation som skapar smärta och huvudbry, precis som i drömmen. För att helt plötsligt, smygande inse att; vad fan var det där? Vad var det jag reagerade så starkt på? Det är ju helt och hållet oviktigt och overkligt.

Det kan handla om situationer som man oroar sig för men som aldrig händer eller som ens är i närheten av att hända.
Det kan vara reaktioner på något som nån har sagt.
Det kan vara upprördhet pga av någons beteende.
Det kan handla om ett par nya skor som man tror står mellan en själv och känslan av att känna sig tillfreds i livet.
Det kan handla om att man tror att man måste ha sitt liv på nåt särskilt sätt.
Det kan handla om att man tror att man behöver bli omtyckt eller “godkänd” av vissa människor.

Och helt plötsligt den där insikten – det här är helt oviktigt och irrelevant. Helt overkligt.

Engagemanget försvinner lika snabbt som när man efter nattens sömn inser att “det där var bara en dröm”.

När jag har mått dåligt har jag känt mig märkligt stött av alla möjliga små kommentarer som vänner och familj har vräkt ur sig. Oviktigheter. Petitesser. Mina vänner och min familj är på ungefär samma känslighetsgrad idag (dvs oftast superfina). Men det är sällan jag tänker två gånger på olika småstötande saker som de vräker ur sig när jag mår bra. Jag säger ju förmodligen liknande saker själv!

Verkligheten skapas inuti. Våra reaktioner och rädslor skapar vi själva. Just när de händer är de totalt verkliga. Också smärtan. Men när vi vaknar – antingen från en nattdröm eller en så kallad “vaken-dröm” (dvs vanligt liv) och inser overkligheten, den relativa overkligheten i alltihop, så är det som att man bara vill kasta huvudet bak och skratta.

Herregud, vilka draman vi skapar! Våra dag-draman är förvillande lika våra natt-draman.

Vad är verkligt? Vad är verkligt verkligt? Hela livet är ett utforskande av detta.

Men de flesta av oss drömmer fortfarande. Och vaknar aldrig från vanligt-liv-drömmarna. Kan du bli lika vaken efter en “dag-dröm” som efter en nattdröm?

Inget större kan en människa erfara än att vakna från detta nätverk av drömmar.

(Titta noga på bilden till det här inlägget. Min blå vallmo. Kan du se hur eterisk, skir, genomskinlig den är? Så tunn att den nästan inte tillhör den fysiska världen. Ljuset som filtreras genom den och ger det där magiska skimret. Bilden togs för fyra dagar sedan. När jag var ute i morse var den ett litet skrott. Den fanns inte längre. Och om inte bilden fanns kvar som bevis så skulle det vara precis som om den aldrig existerat. Precis som våra drömmar.)