Stämbandens vila

Jag har aldrig hittat något sällskap som har varit lika sällskapligt som ensamheten.
Thoreau

Hej. Jag har saknat er. Jag har tittat in ibland bara för att se om ni fortfarande minns mig..? Och det är så roligt att se att ni läser mer än nånsin. Att vissa av er går in på bloggen varje dag i en månad ❤️ Även när jag är tyst. Hur gulligt?! Obeskrivligt. Tack alla ni fina, trogna! Er tysta närvaro gör avtryck.

Men det är skönt med de där stilla tysta perioderna människor emellan. Jag behöver dem. I alla mina mänskliga relationer. Även i tystnaden händer något. Det är just i mellanrummen som verklig utveckling sker.

Fast det har i själva verket inte varit fråga om någon konstpaus. Jag har haft en decembermånad utöver det vanliga och har behövt prioritera hårt för att behålla näsan över vattenytan.

Oftast är jag glad och tacksam för min känslighet. Men behovet av återhämtning är större för oss som tar in mer. Och jag har nästan gått i ide denna månad så stort har mitt behov av sömn och vila varit.

Nu har jag sjutton dagar ledigt från jobbet och ska prioritera helt annorlunda. Min tid är så värdefull och ingen tid får gå till spillo.

Det som jag har längtat mest efter är, i vanlig ordning, ensamtid. Tid att få dra mig undan lite och bara vara. Själv. Med papper, pennor, färger, kaffe. Gå ut i naturen, få uppleva lite dagsljus. Röra på mig, springa mig trött och yoga mig mjuk. Sedan träda in i min egen värld, den där som jag aldrig tröttnar på. Det egna sällskapet som jag, likt Thoreau, aldrig tycks få nog av.

Jag märker också att jag längtar efter att få vara tyst. Att få slippa prata. Det är en så märklig längtan som har kommit över mig med jämna mellanrum de senaste åren. Ibland märker jag till och med att jag vill ha kontakt, men inte orkar uppbringa energin till att tala. Som att jag inte orkar formulera ord. Skriva är lättare. Det är just stämbandens vila som
efterlängtas.

Imorgon väntar vintersolståndet följt av en fullmåne i kräftan. Det är årets allra mest magiska natt och det måste uppmärksammas. Jag tänder nog en liten eld. Mediterar, fokuserar. Det blir ett sorts personligt bokslut. En tid för reflektion. Samlandet av kärnan. För att kunna leva ännu mer medvetet.