Vissa beslut är lätta. Man vet direkt hur man måste göra. Och processen blir lätt och snabb. Ibland är det inte ens en process, utan man vet sådär ögonblickligen hur man ska göra.
Men det finns beslut som är riktigt svåra. Jag umgicks med ett sådant för en tid sen. Det fanns många konflikter i det beslutet. Det fanns många å ena sidan, å andra sidan. Jag kände inte direkt hur jag skulle göra.
När jag får sådana beslut försöker jag, så långt det är möjligt, att ge det lite tid. Jag försöker vara med beslutet i många dagar, ibland veckor…i just det här fallet var jag med beslutet i 9 månader innan jag kunde bestämma mig. Jag tror att det är rekord. Men jag behövde leva de bägge sidorna först. Och beslutet var stort och oåterkalleligt.
Efter 9 månader tyckte väl livet att det var dags. För det hände någonting som underlättade mitt beslutsfattande. Det blev nästan omöjligt att inte fatta just det beslut som det så länge hade lutat åt. Jag älskar när livet lägger sig i sådär.
I efterhand kan jag känna att jag hade vetat från början. Men jag var inte mogen att genomföra det då. Jag behövde vänta in mig själv och hitta styrka.
Nu, när beslutet är fattat och jag har levt det en längre tid, så känns det så bra. Det blev verkligen rätt. Det är fortfarande inte alltid lätt och konflikten finns fortfarande kvar. Men jag valde ändå det rätta. Jag valde det enda jag kunde om jag ville kunna möta min egen blick i spegeln och fortsätta kunna se andra människor i ögonen. Och det vill jag ju absolut kunna.
Tack, jag behövde den texten just nu ❤
Vad bra! <3 Tack!
Hej Elisabeth! Ja det är jätte viktigt att leva med ett beslut och inte försöka skynda sig själv. Din text kom lägligt till mig och just nu har jag bestämt att släppa grubblerier och bara vara. För hjärnan krånglar bara till det och tillslut vet jag varken ut eller in. Men sen när man våtar släppa så kommer det till en. Skriver alltid att du inspirerar, men det gör du verkligen! ❤
Ja, precis så är det verkligen, Theréze. Att när man släpper taget om det så kommer svaret av sig självt. Och min känsla är då ofta att jag har vetat hela tiden men att det har legat för mycket i vägen – som olika lager ovanpå vetskapen på nåt sätt. Eller att jag inte har tordats eller varit redo för den sortens beslut.
Tack! :) Jag skriver säkert alltid att det värmer att höra. Det måste jag ha skrivit tidigare. För det gör det verkligen. Varje gång. <3 Det värmer att du läser. Och att du skriver. Och allra mest, att det betyder nåt för dig. <3