Foto: Elisabeth Labbaci
Lita på Allah, men bind din kamel.
Arabiskt ordspråk
I kretsar där jag umgås märker jag att många människor lever i stor trygghet. Inte så mycket oro. En känsla av att vara omhändertagen.
Det kan vara pga religion, yoga, meditation, kontakt med andliga läror, stor närvaro eller bara en tilltro till något större. Fint tycker jag. Trygghet verkar i grunden handla om att förlita sig till något mer än den egna kraften. Vi är inte här för att ödsla tid på rädsla och oro. Jag känner mig också generellt sett trygg och buren.
Men ibland händer det att jag möter nåt annat som får mig lite konfunderad. Människor som känner sig så omhändertagna att de beter sig ansvarslöst. Det skrämmer mig lite att se.
Det kan handla om oförsiktighet med ekonomi, promiskuitet eller en underlåtenhet att styra upp saker t ex.
“Inget att oroa sig för, Gud/livet tar hand om det. Vi får det vi behöver.” får jag höra då. Nej, inte behöver man oroa sig. Oro är slöseri med tid. Men man kan väl i alla fall samarbeta med det som man nu tror tar hand om en..?
Det får mig att tänka på en historia som jag inte längre minns var jag har läst, men som är ungefär såhär:
En man är ute på djupt vatten, hans båt har sjunkit och han håller på att drunkna. Han ber till Gud om att skona hans liv. Under tiden kommer tre båtar förbi och alla tre har besättning som försöker hjälpa honom. De sträcker ut sina händer för att dra upp honom. “Nej, det behövs inte” säger mannen var gång. “Gud kommer att rädda mig.” När mannen till sist inser att han kommer att drunkna skriker han till Gud: “Hur kan du överge mig? Jag bad dig att rädda mig. Jag litade på dig!” Gud svarar då: “Jag övergav dig inte. Jag skickade tre båtar…”
Det är klart att vi är omhändertagna. Men lika självklart är det att vi måste ta hand om oss själva.
Lämna ett svar