Två månader av total tystnad här. Ni kanske tror att jag har glömt er. Det har jag inte. Ni finns hos mig alltid.
Ibland blir man bara tyst. Jag har haft en sån längtan bort från rampljuset. Att få vara med mitt eget, att få slippa dela. Jag har heller inte tagit in så mycket av andras. Bara varit i min egna, stilla energi efter att dagens arbete avslutats.
Och det har funnits mycket. Pågått mycket i mitt liv. Pågår. En intensiv tid på alla sätt. Och en på många sätt mörk och tung höst för mig, såhär långt. Men också, så kärleksfull. Så oerhört mycket kärlek runt om mig just nu. Som att den kommer från alla håll, samtidigt.
Jag vet att ni är många med långa känselspröt som läser här. Och ni känner det också, tyngden i livet nu. Det är inte bara vårt personliga, även om det kan verka så vid första anblick. Det är på en kollektiv nivå som det är tungt och riktigt mörkt nu.
Det som har burit mig genom månader är drömmarna och det arbete jag gör där. Det känns för mig så oerhört meningsfullt och viktigt.
Annars njuter jag så av årstiden. Älskar denna tid på året mer än någon annan. Som att jag för några korta veckor är i mitt rätta element. Mitten av oktober till mitten av november är den finaste tiden på året. Tystnaden och stillheten som lägger sig som en varm filt över en för rörig och för aktiv värld. En tid då det är fullt tillåtet att gå i ide, åtminstone efter arbetstid.
Idag har jag cyklat 3,2 mil. Fikat på en sten i skogen. Och sedan legat i soffan med tända ljus bredvid och ett halvt kilo rosenkvarts på bröstet och läst den fantastiska Catching the Thread. En så fin söndag.