Några dagar innan påsk blev jag sjuk. Såpass sjuk att jag inte tagit mig ur sängen på fyra dagar med undantag av ett läkarbesök och toalettbesök. När jag idag har varit uppe för första gången, handlat lite, försökt fixa lite påsk för familjen kommer en oerhörd trötthet över mig. Bara att gå inne på affären gör mig överjordiskt trött och så fort jag kommer hem måste jag vila igen.
Det är så lätt att bli irriterad på sin kropp när den inte fungerar som man hade tänkt sig. Fyra dagars vila måste väl ändå räcka? Nu måste jag orka! (Fast läkaren beordrade 14 dagars vila.)
Men tyvärr kommer vi ingenstans med skuldkänslor. Kroppen skiter i vad jag tycker är rimligt. Kroppen är som kroppen är. Jag kan till och med beundra den för det, att den så skamlöst breder ut sig, kräver sin rätt. Det jag inte vågar, vågar min kropp. Och tillåtelse är en nyckel. Att tillåta saker och ting att vara precis som de är. Helt enkelt för att de redan är som de är.
Jag och familjen får en enkel påsk i år. Det blir inget städat. Vi äter vad vi orkar fixa, dvs hämtmat. Vi tänder några ljus bland dammtussarna. Vi har varandra och det är en sån rikedom. Jag är ändå glad för att jag tillåter min kropp att vara som den är. Jag är glad för att jag ger mig tid till vila, att jag prioriterar min hälsa. Att jag numera är på en plats där hälsan får komma före allt. I grund och botten handlar det om självkänsla.
Glad påsk önskar jag er!
Lämna ett svar