Särskild tålig blev jag inte
för vare sig ljus
mörker
värme
eller kyla
Som en ömtålig grönsak
Måste väl förvaras
i exakt rätt temperatur
“Tomater som förvaras i svart plast möglar”
sa min mor
under de år jag envisades med att gå klädd i svart
fast jag tror aldrig jag förstod logiken
Jag har övat mig i anpassning
och förställning
men hade aldrig någon talang
I alla mina sprickor sipprar det ut
det som är jag
droppandes in i bördiga nätter
Jag har sovit på krossat glas
det gör något med en hud
I såren växer träd
Grå, silvriga stammar växer rakt ur mina köttsår
med kronor som runda, gröna maskrosbollar
Det allra vackraste ur det mest skadade
Vem hade kunnat ana det?
Anpassad, lyckad
kanske hellre missanpassad, misslyckad?
Måste man svara på det?
Jag faller ner i drömmen om att vara en av dem
som orkar lyckas
och anpassas
på facebook
glittriga leenden och brunbrända kroppar
och det är något visst med människor som jämt måste skratta med öppen mun
men jag vaknar med ett skrik
klaustrofobi när väggar lutar inåt
Det finns ingen glädje här
Det fanns en större glädje i det skadade, krossade
Det skeva är det vackra
(Det är inte så att jag vill vara annorlunda. Jag vill bara vara JAG.)
och jag känner lättnad för alla dem
som inte ens är med i leken
de som fattar aktiva beslut
de som kliver av
och kliver ur
som med målmedvetna steg
går rakt ur bilden
likgiltigt svävande i ett tomrum
mittemellan
anpassad
och missanpassad
Lämna ett svar