Jag fascineras av den där omedelbara, oförklarliga kontakten. Den som kallas för kärlek vid första ögonkastet. Men det behöver inte alls handla om romantisk kärlek.
Mina favoritförfattare har jag upptäckt på just det sättet. Jag har bara råkat se dem i någon kort intervju/samtal på TV. Och så har jag bara vetat att jag kommer att älska vad personen än har skrivit. Det handlar inte alls om vad de säger att boken ska handla om eller vad de säger överhuvudtaget. Det är bara en intuitiv känsla, en vetskap om samhörighet.
På samma sätt kan det vara åt andra hållet. Jag har sett ett verk, det kan vara en målning/bild eller en skulptur vid ett tillfälle – och så bara vet jag att jag älskar personen bakom verket utan att veta något om den. En person som har skapat något som kan beröra mig så är en person som berör mig också i sin person. Eller om det är det som ligger bakom personen?
Jag vet inte vad kontakten är. Men vissa människor dras jag till som av magnetisk dragningskraft. På samma sätt har det fungerat romantiskt och vänskapligt. Inte alltid – vissa romantiska/vänskapliga relationer har vuxit fram, från absolut inget till något jättestort. Men så finns det dessa intuitiva relationer som fascinerar mig så. Just för att de alltid är ogripbara och oförklarliga. Det är mer energin i människan/verket som jag dras till än någonting annat. Det är inte åsikter de har, deras bakgrund eller verkets inneboende storhet. Det är själva varandet.
Hur kan du älska honom? har jag fått höra av en vän tidigt i en relation en gång (efter nån vecka). Du känner ju honom inte ens.
Men vad innebär det att känna någon och att älska någon? Handlar det om hur många timmars samtal med personen man har bakom sig? Som om ord vore själva orsaken till kärlek. Och att enda sättet att känna en människa är genom inhämtandet av information om henne.
Nej, kärlek kan definitivt uppstå vid första ögonkastet. Den omedelbara känslan av att vara berörd, av att höra ihop och av djup glädje.
Jag tänker ibland på om det kan handla om möten i tidigare liv.