Vara på sin egen sida

Remember, the entrance door to the sanctuary is inside you. Rumi

Känner du dig som en bra och värdefull person med en självklar plats i tillvaron? Eller känner du dig som en misslyckad person som, för att bli accepterad och omtyckt, har harvat dig igenom livet genom att dölja vem du är och föra andra bakom ljuset? Tror du att människor skulle överge dig på studs om de kände till en bråkdel av sanningen om dig? Går du kanske bara och väntar på att katastrofen ska slå till just bara för att du är en så falsk och lögnaktig person?

Det är egentligen otroligt vad många människor som går genom livet med känslan av att vara bedragare, som helt saknar känslan av existensberättigande, värde, upplevelsen av att vara ok och att höra hemma.

Och något som är synnerligen märkligt med detta tillstånd är att de flesta som lider av det inte ens inser att de tycker illa om sig själv. Självhat kan vara så uppenbart att det inte ens är synligt. Som att inte se skogen för alla träd. Eller som fisken som för sitt liv inte kunde begripa vad vatten var – han hade ju aldrig sett något vatten. Vi blir blinda för vår egen prägling. Summan blir: Inte tycker jag illa om mig själv; jag känner mig bara misslyckad och värdelös!

Ett självförakt kan visa sig på en mängd olika sätt. Som en tendens att alltid nedvärdera sig själv. Eller att inte kunna ta en komplimang. Du avvisar ofta vänlighet och kärlek och stannar kvar i en relation där du inte mår bra. Du känner dig inkapabel eller som en bedragare när du blir befordrad på jobbet. Eller går runt med en röst i huvudet som berättar för dig vilken idiot du är och hur illa alla tycker om dig. Om nåt tycks gå vägen för dig är du den första att sabotera dina framgångar. Du känner dig ofta illa behandlad och som att du inte blir respekterad. Som en konstant paranoid rädsla för att du när som helst kan bli avslöjad som den motbjudande, oförmögna idioten du känner dig som.

Var kommer självhatet ifrån? Inte föds vi med det. Det vanligaste är att det kommer från vår tidiga historia. Från vår barndom och de första människorna som omgav oss och tog hand om oss. Vår självkänsla och självuppfattning beror till stor del på hur de människor som först omgav oss reagerade på oss. Vi kanske inte alls minns detta. Men det behöver vi heller inte. Det räcker med att fråga sig om man tycker om att vara den man är, om man trivs i sitt eget skinn. Vi behöver inte ha själva formen som vi skapades i för att se vilket avtryck den gjort i vårt inre.

För många människor är det så skrämmande att inse att man tidigt i livet har blivit illa eller orättvist behandlad att man hellre är arg på sig själv. Det är tryggare att inte tycka om sig själv än att rikta ilska mot någon som vi har varit i beroendeställning till. Det är heller inte helt ovanligt att vi inte har någon som helst ilska i oss, utan att vi istället går omkring med en bedövad känsla inombords. Eller så bedövar vi oss med droger, socker, shopping och liknande. Självföraktets väg slingrar åt alla möjliga håll utom just dit den borde, dvs mot våra tidiga levnadsår.

Vägen vidare och bort från självhat och självförakt är genom att uppmärksamma dessa tidiga levnadsår och på så sätt få en bättre förståelse för att vi tycker illa om oss själva av den enkla anledningen att vi en gång tidigt i livet inte blev älskade på det sätt vi behövde. Hur enkelt och självklart detta än låter kan det ta en livstid i anspråk att göra upp med.

Vi behöver lägga märke till hur vi formulerar våra historier om världen och om oss själva, hur vi t ex rättfärdigar andra människors oschyssta beteenden och hur vi tenderar att trycka ner oss själva.

Till slut kanske vi når insikten om att vi inte alls är ovanligt misslyckade, utan att vi helt enkelt har haft ovanligt stor otur vår första tid i livet. Det är aldrig för sent att lära sig konsten att vara på sig egen sida. Så mycket kraft går att hämta när man bottnar där.