Foto: Elisabeth Labbaci
Det program som jag har tyckt minst om genom tiderna, av alla de TV-program som går på SVT, är Debatt. Jag gillar inte debatter. Inte på TV och inte utanför TVn/privat. Inte för att jag inte kan bemöta argument. Jag tror att jag är rätt bra på det faktiskt. Jag tycker bara att det är tråkigt. Ointressant. För störande ljudnivå och för hetsig energi i luften.
Någon har sagt sin åsikt. En annan har en annan åsikt. Punkt. Slut. Vad som än händer efter det så är det inte underhållning. I alla fall inte för mig. Upprörda röster, höjda röster, elakheter, pajkastning, strid om talutrymme, svar på tal. Och det värsta av allt: Ingen tar ens in vad den andra säger. Ingen är öppen för förändring. Det enda som är viktigt är att få ha rätt. Att få växa lite i sina egna ögon.
Det upphör aldrig att förvåna mig hur många människor det är som faktiskt tycks gå igång på tjafs och bråk. Man kan riktigt se hur de njuter av att vara upprörda, att få vara emot någon/något, som att de äntligen får känna sig lite viktiga, lite levande…
Detta är en av anledningarna till att jag sällan skriver om samhällsangelägenheter här. Även om jag förstås har åsikter. Ibland starka sådana som jag vet skulle provocera människor, för jag har svårt för det dogmatiska och instängda och det av kulturen hjärntvättade.
Men jag är inte intresserad av att provocera. Eller av debatt. Inte av att övertyga nån om nåt intellektuellt. Inte av att ha rätt. Det enda som ibland (men rätt sällan) intresserar mig är att få uttrycka en åsikt om nåt dagsaktuellt här inne. Men jag tror att jag ska fortsätta låta bli så ofta som möjligt. Jag känner att min roll är att förändra världen på en annan, djupare nivå, beröra själar, förändra medvetandenivåer, inte appellera till det intellektuella. Om jag ska kommentera något så blir det nog väldigt övergripande, ur ett andligt perspektiv.
Världen kan egentligen bara förändras på en andlig nivå. Så länge som vi är samma människor inuti så är politiska förändringar bara kosmetiska, dvs väldigt ytliga, och allt är snart likadant igen. Historien upprepar sig, brukar man säga. Helt enkelt för att människor inte har förändrats på djupet.
Det politiska blir lätt för detaljinriktat för mig för att jag ska vilja ge mig hän, i det offentliga. (Som privat samhällsmedborgare engagerar jag mig naturligtvis.) Vi har alla olika roller och jag tycker om att se hur fint människor kompletterar varandra i detta, hur människor hittar hem till sitt element.
Lämna ett svar