Vilodagen

Under arbetsåret gör jag åtminstone ett tappert försök att ta tillbaks söndagen som vilodag. Jag behöver en vilodag varje vecka. Jag tror att många behöver helga vilodagen (eller i alla fall någon vilodag.) En dag utan jobb, mail, telefon, träning, samtal, möten. En dag när nästan ingenting händer. Varje vecka.

Jag behöver ligga ner. Titta i taket eller studera tapeten. Läsa lite. Kanske se nån film. Eller, ibland, vila också från intryck. Det kan vara väldigt vilsamt att bada. Och att samtidigt göra hemmagjorda spabehandlingar.

Ibland kan en promenad vara en sorts vila. Medan andra söndagar känns även det för ansträngande.

Det är det där med att känna efter. Att våga göra det. Och att lita på hur det känns.

Ofta är jag hemma hela dagen, så det finns tid att sätta på en gryta som kräver lång tid på spisen/i ugnen. Kanske slänger jag ihop nåt bröd som får stå och jäsa.

Jag brukar undvika möten med människor just på söndagar. Men när jag är med mina allra närmsta känns det ofta nästan som att vara ensam. Vi är ensamma tillsammans. Ofta har någon bakat något gott och vi sitter och fikar länge.

Ibland på söndagskvällar går jag till kyrkan och mediterar. Eller så sitter jag hemma, på min kudde, och bara är.

Vissa vilodagar låter mig få veta att jag behöver mer vila. Det visar sig genom att jag under måndagen kan känna mig ännu tröttare än under lördagen (dagen innan vilodagen). Det är min kropps och själs sätt att säga att “Du, det där var bara början…jag har bara börjat min återhämtning…” Andra gånger kan jag verkligen känna att min energi är som ny under måndagen.

Det handlar långt ifrån alltid om hur många timmar man bara har legat. Utan lika viktigt är att sinnet får vila, att tankeverksamheten lugnas ner. Just därför är meditation så effektivt.

Men om kroppen konsekvent signalerar att den inte är utvilad efter vilodagar, om och om igen, så måste man lyssna på det. Hur obekvämt det än kan vara. Det finns inga genvägar. När vi ignorerar kroppens signaler om återhämtning så blir vi till slut sjuka. Det är bara en tidsfråga.

Kroppen och själen bryr sig inte om konventioner, vad som är passande eller hur jobbig eller obekväm de kan få vår person att verka. De kräver det de behöver.